Entreprenörskap är att bygga och få saker att växa. Det är något Guds skapat i oss. Då man får människor med sig behöver man ta hand om dem. Det är på ett sätt en gudstjänst i sig, säger Saul Mäenpää.
Han har varit entreprenör sedan 2007 och idag är han delägare i sju företag.
Han tycker om själva skapandeprocessen.
– Jag vill skapa arbetsplatser, ett bra företag och arbeta för att alla ska ha det bra. Jag har inget behov av att vara den som stiger fram och lyser utan jag trivs i min roll att jobba med människor, att få dem med mig och växa i sin potential.
Vi kristna har som uppdrag att upprätta varandra, säger han. Det är något han vill göra, och ibland upplever han det nästan som ett kall.
– Mitt uppdrag är att visa människor på nåden, frälsningen och upprättelsen oberoende av hur deras liv råkar se ut. När människor blir upprättade ser de nåd, vilket i dagens samhälle är en bristvara.
Han vill skapa ett arbetsklimat där mänskliga misstag ska vara accepterade och där maninte ska behöva förklara bort dem.
– Vårt gemensamma mål är att föra företaget framåt och då ska det vara tillåtet att fela. Finns den acceptansen skapar det framgång. Jag får också arbeta på att vara nådig mot mig själv. Är jag öppen med mina misstag och är sårbar kan andra lära sig av det. Jesu tålamod tog aldrig slut.
Han växte upp med nio bröder och två systrar. Bröderna Tomas och Johan står honom närmast.
– Med många bröder har min uppväxt varit välsignad på många sätt. Som barn åkte vi mycket skidor, för det fanns ett skidspår bakom vårt hus. Vi spelade också mycket fotboll tillsammans med våra kusiner som bodde i grannhusen.
Skidintresset i familjen lever fortfarande kvar i Ski Team Mäenpää. Där är både en bror och syskonbarn aktiva.
– Ramen var syskonen och kusinerna därhemma. Nästan alla syskon har någon jämngammal kusin. Jag har sett det som en stor rikedom och välsignelse att vara många, för jag har aldrig behövt känna mig ensam, jag har alltid varit inkluderad och trygg. I högstadiet började jag skapa en bredare kamratkrets.
Livet stannade upp
Tills han var i tjugoårsåldern har Sauls uppväxt också präglats av otaliga sjukhusbesök. Han är född med morbus banti, en sjukdom där portvenen, den stora venen till levern, är tilltäppt. Det kompenserade kroppen för med en ökad blodtillförsel via mjälten.
– Min mjälte växte och blev tio gånger större än normalt. Mjälten är livsviktig tills du är sex år och min förstorade mjälte var mer känslig för skador som kunde vara livshotande.
Med tilltäppt portven ökade trycket i småvenerna. Vid ansträngning kunde de gå sönder och leda till inre blödningar.
– Det hade jag ganska ofta. När jag gick i åttan hade jag tre blödningar på ett år. Det blev sagt att de opererar bort mjälten vid nästa blödning. Men jag mådde bra, kanske bäst av alla som haft den här sjukdomen.
Sjukdomen är så pass ovanlig att bara sex personer i Finland haft den.
– Jag har träffat en av dem och såg att hans hälsa var sämre. Jag har varit välsignad för jag har kunnat idrotta och klarat min skolgång bra.
Han kände sig aldrig bitter eller arg på Gud för att han var sjuk.
– Nej, jag hade livsglädje i alla situationer. Under min uppväxt var min bön och längtan att mjälten skulle opereras bort eftersom jag visste att det skulle bli fixat med det.
När han som sjuttonåring var på ett laestadianskt stormöte i Korpilombolo i Sverige blev läget akut.
– Jag blev otroligt sjuk i magen och den svällde upp. Jag förstod att det inte stod rätt till och en kompis körde mig till sjukhuset i Pajala. Trots att jag hade en massa täcken över mig och fick massage låg jag och skakade hela tiden på sjukhuset. De tre kompisar som var med mig hjälpte till. Då fick jag uppleva bönens kraft. På stormötet visste de ju vad som hänt och där bad man för mig. Helt plötsligt blev jag varm i hela kroppen och all värk försvann. Då kunde jag flyttas med helikopter till Gällivare.
Några kompisar följde efter i bil till Gällivare och föräldrarna samt bröderna Tomas och Johan startade genast med bil från Jakobstad.
– I Gällivare kändes det lugnt och när kompisarna lämnade sjukhuset på kvällen var jag full av kraft, engagemang och glädje och bad dem hälsa till stormötet. Men efter att de åkt fick jag en värkattack som jag fick morfin mot. Morfinet gjorde att blodtrycket försvann. Livet stannade av för en stund.
Just då kom föräldrarna och bröderna fram.
– Det var panik i rummet och läkaren satte genast mina bröder i funktion. Det var bråttom att få i mig plasma och bröderna tryckte på plasmapåsarna för att påskynda överföringen.
Nästa dag fördes han med ambulansflyg till Helsingfors där han låg en vecka på sjukhus utan att blödningen stannade. Operationen han väntat så länge på gjordes där samtidigt som ett stormöte hölls i Larsmo. Där bad man igen för honom.
– De som var nära mig oroade sig för operationen, men trots omständigheterna såg jag fram emot den. Äntligen skulle det jag såg som ett Guds ingripande ske. Min första fråga när jag vaknade efter operation var om mjälten är borta.
I sommar är det 24 år sedan operationen. Portvenen är fortfarande stockad. Den kan inte repareras.
– Jag lever ett helt normalt liv idag och behöver varken anpassa mig eller göra kontroller på sjukhus. Men den här tiden har präglat mig då jag fått se Guds omsorg och storhet i olika situationer. Jag har sett bönens kraft.
Ber inför arbetsdagen
Saul har alltid sett relationen till Gud och hoppet på frälsaren som en självklarhet.
– Även om jag har vänner som inte delar samma tro har jag aldrig behövt skämmas för den. För många kan det vara jobbigt att kallas laestadian. Men det har jag aldrig känt. Det handlar om min tro på frälsaren.
Den gemensamma tron har stärkt relationen mellan honom och hustrun Karin.
– När livsskeden förändras och utmanar oss stärks vi då vi söker hjälp och har vår trygghet i samma tro. Då delar man livet på riktigt. Annars kan det bli riktigt utmanande.
Karin har vuxit upp inom väckelsen i Luleå medan Saul är uppväxt i Skutnäs bönehus i Jakobstad.
– Jag har bott på orter där laestadianförsamlingarna är mindre och medan vi bodde i Hamburg i Tyskland var vi aktiva i en internationell frikyrka.
Nu är det Skutnäs som gäller igen. De senaste åren har de även varit aktiva med Alphakurserna i Jakobstads svenska församling.
– De kurserna har gett vår personliga tro och utveckling i tron otroligt mycket.
Saul säger att han ber dagligen, både om stort och smått.
– För mig har bönelivet blivit något otroligt viktigt som jag också implementerat i arbetet. Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar.
Flytten till Tyskland ser han som ett bönesvar.
– Då var det viktigt för vårt äktenskap och vår familj att få egen tid och en egen församling. Det stärkte också vår tro. När man ser tillbaka kan man förvånas över att Gud ledde oss till Hamburg. Tänk att vi fick vara där, ha en församling och växa i tro. Och tänk att vår gemenskap var kvar när vi kom tillbaka och fortsatte med Alpha. Hur hade mitt liv varit om vi inte fick vara i bön till Gud? Nu ser jag bönesvar på bönesvar.
Att få dela böneämnen med när vänner ser han som en stor förmån.
– När andra ber för det som är jobbigt får jag ta paus från det och tala med Gud om andra saker.
Saul Mäenpää
– Gift med Karin, har två barn, Jamila 9 år och Viggo 7 år. Bosatt i Larsmo.
– Delägare i Friends & Burgers, Trivsel, Omsorg, Eco-Wash, Koia med sammanlagt drygt 500 anställda, ett investeringsbolag och konsultbolag. Sätter häften av arbetstiden på Friends & Burgers och hälften på de övriga.
– Aktiv i Skutnäs bönehusförening och med Alphakurserna i Jakobstads svenska församling.
