Efter många stressiga år med jobb och barn hade Mikael Grönroos, informationssekreterare i Sibbo svenska församling, ett behov av en månad för sig själv. Att pilgrimsvandra hade länge varit en tanke han närt. I september 2013 var det dags.
– Jag åkte iväg ensam, det var ett medvetet val. Jag planerade allt själv och tog flyget till Barcelona.
Men innan han nådde så långt hade han en lång resa där hemma att göra.
– Jag hade en sådan kondition att när jag gick 300 meter tänkte jag att nu klarar jag inte mer.
Han började gå och gå och gå, med start i januari.
–Jag gick cirka 50 kilometer i veckan. Jag tittade inte mycket på tv om kvällarna den tiden.
Han hade 1 000 kilometer i benen, nyköpta vandringsskor och -ryggsäck, innan han tog sig an den välkända pilgrimsvandringen från Pamplona till Santiago de Compostela i Spanien.
Första natten på ett härbärge i Pamplona gav honom minnesbilder från en helt annan tid.
– Det var lite av en déjà vu från armén, med våningssängar i en lång rad. Och sedan gick man ut tidigt på morgonen, precis som i Dragsvik.
Stor beslutsamhet
Han avverkade i snitt 25 kilometer om dagen i en månad. Han var fast besluten att inte sätta sin fot i något fortskaffningsmedel och att bära all packning själv, och så blev det.
– På morgnarna gick jag först kring tio kilometer, sedan stannade jag och åt frukost på något kafé längs vägen.
Hans budget för hela månaden var 1 000 euro; och den höll, mycket tack vare de billiga måltider och övernattningar vandrarna erbjuds.
Vad är ditt mest bestående intryck?
– Man träffar en massa människor från olika länder och kulturer, det bestående intrycket var att vi ändå är ganska lika och tänker lite likadant om världen, oberoende av om vi kommer från Brasilien eller Sydkorea.
Hur tänkte du när du inte skulle ha orkat ta ett enda steg till?
– Det kom dagar när själva rutten var tung med mycket backar. Och en dag gick jag i motvind och regn längs en gammal romersk väg som var spikrak, ingen bebyggelse runtomkring. Jaha 15 km kvar, kollade jag: Hur ska jag orka? Det var bara att sätta ena foten framför den andra så kom man fram så småningom. Det var tungt i början av vandringen men efter några veckor var det inte tungt alls. I slutet kunde jag ha gått hur långt som helst, men dygnet tog slut.
Har du något dråpligt vandringsminne?
– Jag minns ett härbärge där det var en typ som snarkade något helt förskräckligt. Överlag finns det överseende med sådant. Men den här gången kom en amerikansk dam, väckte honom och skällde ut honom för att han inte hade vett att snarka mindre. En vecka senare drack jag kaffe på en uteservering och hörde någon säga: Har ni hört om den där amerikanska damen? Jo, jo, jag var där, sa jag.
Det dominerande var ändå en stark gemenskap bland vandrarna, och en stor respekt.
– Om någon behövde en dagslur tassade de andra på tå.
Mikael Grönroos har nu i efterhand hälsat på en skotte han blev bekant med.
– Man måste inte bli jättenära vänner, det är den delade erfarenheten det handlar om.
Under hans sista vandringsdag hällregnade det. Han hade 20 kilometer kvar.
– Jag beslöt att nu går jag även om det skulle regna småspik. Den enda pausen jag tog var när jag drack kakao i ett kapell. Jag var dyblöt när jag kom fram.
Under de sista kilometrarna slogs han av en tanke.
– Jag fick en känsla av att nej, nu tar det här slut. Jag vill inte att det ska ta slut. Det visar också att det inte var resans mål som var viktigt, utan upplevelsen.
Ser du annorlunda på något nu efteråt?
– Det jag lärde mig var att ta dagen som den kommer, inte gnälla på småsaker och problem. Det blev accentuerat under vandringen. Saker går vidare och går på. Det fanns inte något alternativ där heller. Jag uttrycker ofta frustration för att bli av med den, men vandringen har nog gett någonslags zen, lärt mig att inte stressa för framtiden.
