– Jag satt nästan mer utanför dörren än inne i klassrummet. Nu sitter min lärare i församlingsrådet med mig.

”Om biskopen börjar krångla får han gå ut”

Personligt.

Staffan ”pastorn” Björklund, stuvare och skogshuggare, har aldrig brytt sig om människors titlar. – Jag brukar alltid säga att alla som kliver över tröskeln till Herrens hus är likvärdiga.

20.4.2023 kl. 18:00

Mitt största nöje och det absolut billigaste är att prata med folk, säger Staffan ”pastorn” Björklund från Karis, och ler lite finurligt.

När han studerade till skogshuggare som 15-åring fick han sitt smeknamn, ”pastorn”.

– Jag talade väl alltid om mina kyrkliga aktiviteter och drog till och med fram något roligt. Ännu idag kallas jag ”pastorn” i Karis.

En gång ringde han till en stockbilschaufför och presenterade sig med sitt riktiga namn.

– När vi slutade frågade han: ”Alltså vad sa du att du heter?” När jag sa ”det är ju pastorn” sa han ”är du pastorn du din jävel?”. Jag brukar alltid säga att även Fantomen kommer ut som civil någon gång.

Hans ”kyrkliga aktiviteter” började i skriftskolan.

– Vi hade en ”snärtiger” präst, Claus Terlinden. Det var han som ledde mig in på den här vägen.


Det värsta en mor kan uppleva

Han växte upp i Karis med elva syskon och sina föräldrar.

– Men nu har jag bara har tio syskon i livet.

Den 17 november år 1991 hände det som inte får hända. När Staffan var tio år dog hans storebror.

– En söndag morgon knackade två poliser på dörren. Mamma blev helt likblek, för hon visste ju att det hade hänt något.

Staffans äldsta bror och hans flickvän hade krockat med en ambulans. De dog.

– Jag kommer inte själv ihåg så mycket, jag var så liten. Det var en dubbelbegravning. Min mamma sa alltid att det värsta en mor kan uppleva är att begrava sitt eget barn. Hon kom aldrig över det.

Staffan har berättat för sin pojke, som är elva år, om att han har en farbror som inte finns, och en farmor som inte finns. Hans mor fick cancer 2007.

– Hon tyckte inte om att människor ”ojade och vojade sig”. En gång, när jag och min sambo hälsade på henne på försommaren, satt vi och drack kvällste. Då sa hon: ”Ja, nu har det farit över till levern.” Och så talade vi inte mera om det.

Mamman dog som 54-åring, på hösten 2009.

– Hon sa alltid att när hon dör så ska hon i samma grav som min bror. Jag saknar henne. Hon har gjort mig till den jag är idag.

Hon sa alltid att när hon dör så ska hon i samma grav som min bror. Jag saknar henne. Hon har gjort mig till den jag är idag.


Tycker inte om titlar

Samma år då hans mamma dog fick Staffan en förfrågan om att vikariera som kyrkvaktmästare.

– Jag tyckte direkt att det var roligt.

Han bor några stenkast från Sankta Katarina kyrka i Karis. Han börjar nästan alltid prata med människor i kyrkan.

– Jag kommer ihåg när ärkebiskop Tapio Luoma, som på den tiden var biskop för Esbo stift, besökte den finska församlingen på orten.

– Alla sprang som yra höns. Någon frågade mig varför jag kunde vara så lugn. Jag sa: ”Alla som kliver över tröskeln Herrens hus är likvärdiga.” Och det har jag hållit fast vid hela livet.

Han lugnade de anställda genom att säga så här: ”Om biskopen börjar krångla får han gå ut och lugna ner sig och komma till in tillbaka igen.”

– Innan gudstjänsten började satt Luoma och jag och pratade om skog i tio minuter i sakristian. Han var väldigt intresserad och tyckte det var så trevligt.

Staffan har aldrig brytt sig om människors titlar.

– För vi människor är ju ändå alla lika.

Som vikarierande vaktmästare har han många gånger varit med på kyrkoherdekonferens på Lärkkulla.

– Jag har också gått på kvällste med kyrkoherdarna. Då brukar jag alltid ställa kluriga frågor. En fråga jag ställde en gång är varför man är uppklädd med fina kostymer när man är på en begravning. De svarade: Det är för att hedra den döda. Då frågade jag: ”Om jag dör då, som aldrig brytt mig om fina kläder? Hedrar man mig då?” Men det hade kyrkoherdarna inget svar på.

Nu med nya regler uppifrån kan han inte vara vaktmästare, på grund av att han sitter i församlingsrådet.

– Men jag har fortfarande nycklarna till kyrkan. Om det riktigt krisar till sig, till exempel om någon blir sjuk, så kan jag hjälpa till.




Du sitter i församlingsrådet för tredje perioden. Varför ställde du upp?

– Där kan man ändå göra någonting viktigt. För någon måste tyvärr hålla lite ordning, skojar Staffan.

Han är yngst i rådet.

– Yngst, det är jag. Men inte vackrast.

När Staffan gick i högstadiet var hans klassföreståndare också hans religionslärare.

– Jag var kanske inte den snällaste eleven. Jag satt nästan mer utanför dörren än inne i klassrummet. Nu sitter min lärare i församlingsrådet med mig. Numera kommer vi överens hur bra som helst.


Alla är lite skitiga

Staffan jobbar sedan två år tillbaka som stuvare i Ingå hamn.

– Vi tömmer och lassar på båtarna, kör hjullastare och truck. Vi har ett bra gäng som har roligt, för det mesta. Fast arbetet är jävligt och tungt, och alla är lite skitiga. Men vi håller humöret uppe genom att skoja med varandra.

Han har också allvarsamma samtal med sina kollegor.

– Ofta är det så att folk vill berätta en massa för mig. Många säger att det är så enkelt prata med mig. Vissa berättar sådant som de inte har berättat för någon på arbetsplatsen tidigare. Skulle jag inte tycka om att lyssna så hade jag aldrig ha engagerat mig i kyrkan. Det är så intressant att lyssna på allt.


Hurudan är din relation till Gud?

– Det var en svår fråga. Något tror jag på, men jag vet inte riktigt vad. Men det vet jag att någon gång när det varit mycket stressigt och jag har varit på jobb i kyrkan så det finns inte något skönare än att släcka belysningen, och kanske låta lamporna lysa på altaret. Och så sitter jag och lyssnar på musik i kyrkan, helt ensam. Där sitter jag en god stund. Det finns inget mer rofyllt.

Text och foto: Christa Mickelsson


profilen. Hennes resa gick från en sträng tonårstro till en tid utan kyrkan, tills hon landade i tillit. På vägen har hon mött sorg, kärlek och underbara tillfälligheter. Ester Miiros har kommit till att dörrarna öppnas när tiden är rätt. 24.4.2019 kl. 12:18

sjukdom. För knappt två år sedan fick Tuija Tiihonen veta att hon lider av obotlig cancer. Sedan dess har hon börjat måla, blogga och be. Gud har inte gjort henne frisk, men Han har gjort henne hel. 18.4.2019 kl. 14:05

Påsktraditioner. Vilka traditioner hör påsken till? Hur kan påskfirande se ut i Esbo, Karleby och Senegal? Vi diskuterade med tre personer. 17.4.2019 kl. 14:20

Minnen. Påsken är Merete Mazzarellas favorithögtid. Den är både mörker och ljus. Hon minns allt från hemlagad memma till en ensam påsk som tolvåring. Och hon brukade älska påskalamm, men det fick ett abrupt slut. 17.4.2019 kl. 00:00

pressmeddelande. Styrelsen för Fontana Media meddelar idag att May Wikström avgår som företagets vd och chefredaktör för Kyrkpressen. 15.4.2019 kl. 12:19

sammanslagning. Domkapitlet föreslår nu att de tre församlingarna i Pedersöre ska bli en medan Jakobstads svenska församling fortsätter självständigt som tidigare. 11.4.2019 kl. 16:05

biskopsval . Det blev Bo-Göran Åstrand som segrade i biskopsvalets andra omgång. Han fick 309 röster och motkandidaten Sixten Ekstrand fick 265 röster. 10.4.2019 kl. 14:09

biskopsval. Snart klarnar det om det är Bo-Göran Åstrand eller Sixten Ekstrand som blir nästa biskop i Borgå stift. 10.4.2019 kl. 12:58

reportage. Kan det vara diakoni att svettas och lyfta vikter? Ja, tycker Heidi Salminen i Vanda svenska församling. Församlingen ser till människan som en helhet och kompletterar mathjälp och själavård med knäböj och axelpressar. 10.4.2019 kl. 09:00

kyrkoherde. Mia Bäck är kyrkoherde och gift med Anna. Ibland måste hon gå in i sammanhang där hon vet att det finns människor som tycker att hennes familj – det finaste Gud gett henne – är ”avskyvärd”. 4.4.2019 kl. 13:36

förtroendevald. När Ulla-Maj Wideroos inte ställde upp i riksdagsvalet för fyra år sedan ville hon i stället engagera sig i lokalsamhället i Närpes. Men att det engagemanget skulle vara i församlingen hade hon inte tänkt. 3.4.2019 kl. 07:00

polisutredning. Polisen utreder om Martyrkyrkans vänner gjort sig skyldiga till penninginsamlingsbrott. Misstanken har lett till att Österbottens tingsrätt belagt föreningens tillgångar, motsvarande 2,58 miljoner euro, med kvarstad. 27.3.2019 kl. 13:36

Bok. Magbesvär. Svindel. Inkontinens. Ihållande trötthet. Olust. Ensamhet. Jörn Donner har skrivit en bok om att bli gammal och kanske obehövlig. 22.3.2019 kl. 11:00

sammanslagning. De fyra svenska församlingarna i Pedersöre kyrkliga samfällighet föreslås bilda en ny gemensam Pedersöre svenska församling. Den nya församlingen får över 18 000 medlemmar och blir därmed den största i Borgå stift. 20.3.2019 kl. 15:38

Analys. Det är bäddat för en ytterst jämn och spännande andra omgång i biskopsvalet i Borgå stift. Utgående från resultatet i den första omgången är det omöjligt att förutspå vem som väljs till biskop. 19.3.2019 kl. 19:22

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17