Anita Virtanen har alltid tyckt om religion, ända sedan liten.
– Jag satt bredvid min mormor när hon lyssnade till den finska radiogudstjänsten, så jag kunde hela den finska utantill innan jag kunde den svenska, säger hon.
Att hon är aktiv frivillig i Borgå svenska domkyrkoförsamling, inte minst som koordinator för gudstjänstgrupperna och kyrkvärdarna, föll sig så naturligt att hon inte ens reflekterat över vad det ger henne.
– Jag har alltid trott, det är inget nytt och inte har jag blivit någon bättre människa för det heller.
Domkyrkoförsamlingen har sex gudstjänstgrupper. En gudstjänstgrupp är i praktiken en handfull frivilliga som hjälps åt att planera allt det praktiska kring en gudstjänst.
– Vi har ett möte med prästen och kantorn före där vi går igenom alla uppgifter och vem som gör vad, säger Anita Virtanen som både koordinerar alla grupperna och är medlem i en av grupperna.
Anita Virtanen ger exempel på praktiska uppgifter som ska skötas. Någon läser söndagens texter, någon annan står vid ytterdörrarna och hälsar folk välkomna. Så är det kanske hjärtan som ska hängas upp i dopträdet eller ljus som ska tändas för dem som avlidit. Och om det är procession hjälps alla i gudstjänstgruppen åt med det.
– Ingen behöver göra något den inte är bekväm med. Det finns uppgifter för alla, betonar hon.
Det behövs mer deltagare i gudstjänstgrupperna, så den som är intresserad kan kontakta Anita Virtanen eller kyrkoherde Mats Lindgård (se faktarutan).
Tycker du att gudstjänstgruppen gett dig större förståelse för vad som händer under en gudstjänst?
– Ja och nej. Det jag vetat tidigare vet jag också i dag. Men tidigare har jag till exempel alltid tyckt att sakristian är något som vi vanliga dödliga inte går in i utan bara prästen, men det är ett vanligt rum som alla andra har jag förstått nu.
– Vår kyrka har förändrats mycket tror jag, den har blivit mera folklig och pekar inte finger. Jag tror många inte vet det: man kommer, sitter och tar in, det krävs verkligen inte något.
Känner du att du som frivillig får uppskattning för din insats?
– Jag har inte förväntat mig något sådant. Prästerna tackar för vår insats när vi går hem efter gudstjänsterna. Men jag saknar inte att höra vad duktig jag är. Jag gör det så gärna!
En grundtacksamhet är något Anita Virtanen både känner och värdesätter.
– När man sätter fötterna i golvet från egen säng får man tacka sin herre.
