I skrivande stund är det osäkert hur långt våren är på väg då du läser min text. Men precis som våren årligen anländer, så kommer även påsken.
Varje år då jag tar del av Jesu lidandes historia bär jag med mig en tudelad känsla. Dels skulle jag vilja att Jesus slapp gå den här vägen. Samtidigt förstår jag att han behöver göra det för att Faderns plan för Sonen ska gå ihop.
Jesus kallar sina lärjungar till den sista måltiden, den som vi minns i skärtorsdagens nattvardsmässor runtom i våra kyrkor. Vi delar gemenskapen, vi upplever tillsammans.
Vidare ser vi Jesus i Getsemane. Så ensam, så naket bär han sin ångest då han ber till sin Far. Han önskar att det vore möjligt att slippa undan, att skonas. Samtidigt vet han att han behöver låta Faderns vilja ske.
Vi följer honom då han bär sitt kors. Vid foten av korset gråter hans mamma, hans närmaste. De kan bara se på då deras Jesus befaller sin ande i Faderns händer. Och han dör.
Jesus dör för oss. Han köper oss fria. Kan vi någonsin riktigt förstå?
Och Jesus uppstår. Han finns inte där de lagt honom, bakom den stora stenen i grottan. Och när han sedan visar sig känner man inte igen honom.
Och så tänker vi på den där lärjungen, den där Tomas, som måste få se bevis för att kunna tro.
Varje år sliter Jesu lidandes historia oss i stycken. Det gör ont! Men det vänder på påskdagen, uppståndelsens dag, ljusets dag.
