ETT OMFÅNGSRIKT uppslagsverk fångade min uppmärksamhet i pappas bokhylla. På pärmen var en man avbildad, en man som bar jorden på sina axlar. I den forngrekiska mytologin var det ett straff för titanen Atlas att bära jordens tyngd.
Vad bär du på dina axlar? Är det hela världens problem? Också de bekymmer som vi inte har någon personlig kontakt med finns så nära som i smarttelefonen som du håller i handen eller bakom tevens skärm. Det som vi vet om men inte kan göra något åt gör lätt oss utmattade.
Vad är mina bekymmer mot hela världens? Att förminska sina egna bördor är inte heller rättvist. Vi har alla våra bördor att bära. Bördor är så olika, de är personliga. Jag vet bara hur min egen börda känns.
LIVET ÄR också att känna bördans tyngd. I minnet återvänder vi ofta till de dagar som var fyllda av meningsfullt innehåll. De syns som klara inslag i livets väv. Då känns också tunga bördor lätta att bära.
Meningslöst lidande, sjukdom och död är däremot tunga bördor. Som människor söker vi också en mening i dem. Ibland kan vi skönja ett mönster, men ofta inte.
ETT MÖNSTER finns i att följa med Jesus under hans sista vecka i sitt jordiska liv. Under stilla veckan kan vi följa med hur han överges av sina närmaste, hur han blir oskyldigt anklagad, domen faller och han får utstå kroppsligt och själsligt lidande ända fram till döden.
Under veckan avnjuter Jesus sin sista måltid. Vi får samlas till hans bord på torsdagen där vi ur hans hand får dela livets måltid och får vägkost för vårt liv, vår död och fram till gemenskapen kring bordet i himlen.
