När pastorn och författaren Tomas Sjödin från Sverige läste The Message för första gången blev kan ”knockad”. I förordet till sin färska andaktsbok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land skriver han om hur The Message – ett mellanting mellan en bibelöversättning och parafras – växte fram i en församling där den amerikanska författaren och översättaren Eugene Peterson var pastor. I Petersons församling fanns två grupper: en som inget visste om Bibeln och inte var så intresserad, och en som hade läst den så länge att den blivit ”platt”.
– När jag först läste The Message var det en upptäckt: Oj, kan man läsa så här! Ljuset föll från ett annat håll på gamla kända bibeltexter, så att de väcktes till liv, säger Sjödin.
Tomas Sjödin brinner för att bibelläsningen ska ta fart igen. Det är en av orsakerna till att han skrev en bok med 365 andakter som bygger på bibeltexter från The Message.
– Det är Petersons sätt att berätta Bibeln som griper tag i en. Det finns egentligen två frågor när man möter en text. Den ena är ”Vad säger hon?” och den andra ”Vad menar hon?”. Peterson vill snarast berätta vad som menas i sammanhanget. Han berättar en berättelse och söker den djupaste betydelsen och hur den skulle kunna uttryckas idag.
En fläkt av Guds godhet
Tomas Sjödin tänker sig att hans andaktsbok är något man läser på morgonen för att få hopp inför en ny dag.
– Det är inte så mycket grubbel, snarare en fläkt av Guds generositet och godhet.
Du skriver att Bibeln, ”Ordet”, är näring, något vi ska tugga på. Tror du att vi behöver den näringen för att växa i vår tro?
– Absolut. Frågan är egentligen inte om man behöver läsa Bibeln utan hur. I ställer för att traggla på får man tänka: Vad skulle jag kunna göra för att väcka min bibelläsning till liv? När man tar en kort text kan man vara kvar i den en stund. Min förhoppning är ju att läsaren inte bara tänker vad jag har tänkt, utan kanske ibland håller med och ibland inte. Så tar man den tanken vidare in i sin dag.
I en psaltartext står det så här: ”Gud pusslade ihop mitt liv när jag gav honom bitarna.” Ibland märker jag att jag saknar tillit och skulle vilja pussla själv. Hur tänker du?
– Jag tänker att vi ser bilden ur vårt eget smala perspektiv. Det här handlar ju om att Gud har bitarna och vet hur de ska läggas för att bilden ska bli så hel som möjligt. Och det är en akt av överlåtelse att varje dag säga: Det här är mina bitar, jag vet inte hur de går ihop.
– För ett antal år sedan uppfann TCO, alltså tjänstemännens centralorganisation i Sverige, ordet ”livspusslet”. Det var ju ett sätt att försöka sätta ord på hur man skulle kunna förena ett arbetsliv med ett familjeliv. Om Gud inte finns med i resonemanget blir det kanske ett vackert landskap, men – vad ska man ha det till? Folk hänger kanske upp det på väggarna, men tusen perforeringar gör bilden ganska ful. Om man i stället tänker att jag kanske inte vet vad det ska bli för bild, men Gud vet det, då blir tanken om pusslet genast något som kan leda till en känsla av lugn och frid.
”Ljus, rymd, fart – sådan är Gud!” är Petersons version av en Psaltartext. Tror du att vi alla skapar våra egna Gudsbilder och har svårt att förklara dem för någon annan?
– Jag satt igår eftermiddag i ett långt samtal med en man som kämpade precis med detta: Vem är Gud egentligen? Han hade gått igenom en väldigt tung period. Han sa att han rent logiskt förstår att om några år kommer det han nu går igenom kanske visa honom en sida av Gud som han aldrig annars hade sett. Gudsbilden är något vi väver hela livet. Det kommer hela tiden nya bitar till den bilden. Den är djupt personlig, men vi kan berätta om våra Gudsbilder för varandra, och det är fruktbärande.
Jag märker att Gud för mig blir större och mer mystisk hela tiden. Hur är det med dig?
– Det sägs ju om vetenskap att ju mer man vet, desto större blir ringen eller ytan av kunskap. Och ju större den blir, desto mer rör den vid det okända. Så jag tänker mer och mer: jag vet mindre och mindre, och det blir bara mer gåtfullt. Det har att göra med att kunskapen växer, men också ödmjukheten när jag inser att det här är oändligt mycket större än jag fattat.
I boken finns ett härligt ställe om att lägga sig raklång på golvet och vänta på anvisningar. Jag tycker det är ganska skönt att lägga sig ner och äntligen sluta ge Gud goda råd.
– Ja, men det är svårt. Jag har ju växt upp med undervisning om att ju mer precis du är i bönen, desto bättre fungerar den. Man skulle inte be om en cykel utan om en blå cykel, den skulle vara 26 tum, för annars kunde inte Gud veta vad man ville. Det är ju att förminska Gud så otroligt: att han inte har koll på cykelmodeller. Gud vet nog vad vi vill. Det handlar ju inte om att sluta be om saker. Kanske jag tänker att med allt jag bär med mig kommer jag inför Guds ansikte, och när jag sedan infunnit mig så är min del av avtalet klart. När jag är där, då är det Guds sak att röra vid mig och mina behov och min längtan.
