– På de orter där biskopen finns, där stiftet har sitt högkvarter, där finns också domkyrko-
församlingen, förklarar domprosten Mats Lindgård i Borgå svenska domkyrkoförsamling.
Det går många olika samarbetstrådar mellan domkapitlet, biskopen och domkyrko-
församlingen.
– Det synligaste tecknet är vigningsgudstjänsterna som hålls några gånger i året där biskopen viger präster och diakoner till tjänst, säger Lindgård.
De här gudstjänsterna är en del av församlingens reguljära gudstjänstliv.
– En av de viktigaste uppgifterna för biskopen är att viga nya präster och diakoner. Den vigningen sker i domkyrkan tillsammans med domkyrkoförsamlingen. Det är framme vid altaret som många präster och diakoner startar sin vandring som kyrkans tjänare. Också för dem personligen betyder det mycket, säger biskop Bo-Göran Åstrand.
Det finns också administrativa kopplingar mellan domkyrkoförsamlingen och stiftet.
– Domprosten, det vill säga kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen, är medlem i domkapitlets kollegium. Domprosten är även vid behov biskopens vikarie och viceordförande vid domkapitlets sammanträden, förklarar Åstrand.
Mats Lindgård är en av nio domprostar i Finland.
– Jag uppskattar högt det kollegiala stödet från de övriga domprostarna.
Fler officiella mässor
Relativt ofta kommer större festligheter ur stiftets perspektiv, och de hålls i regel i Borgå, inte mist televiserade gudstjänster. Lindgård drar sig till minnes att hans första år som domprost 2008–2009 var synnerligen hektiskt med omkring sju festmässor.
– Domkyrkan återinvigdes efter branden det året. Vi hade också biskopsbyte och lantdagens jubileumsår.
– Det är roligt att vara värdförsamling, men det innebär också mer arbete, säger Lindgård.
Officiella festmässor är både en ”extra rikedom och en kvalitetsutmaning”, som Lindgård uttrycker det.
– Det finns inget uttalat yttre krav, men internt vill vi ju att stiftets festmässor ska vara fina, bland annat då det gäller musiken med kantorer, sångare och instrumentalister. Vi har fortfarande tre kantorstjänster, två a-kantorstjänster och en b-kantorstjänst, fastän vi varit tvungna att skära ner på en del annat, säger Lindgård.
Han tror inte att gemene man vet exakt vad det innebär att en församling är domkyrkoförsamling.
– Men de medlemmar som är lite mer inkomna är både glada och stolta över att få vara domkyrkoförsamling.
Intressant i sammanhanget är att Borgå stifts huvudkyrka, domkyrkan i Borgå, rent administrativt lyder under Helsingfors domkapitel. Det här kommer sig av att Borgå domkyrkoförsamling hör till Borgå kyrkliga samfällighet tillsammans med den större finska församlingen i Borgå. Samfälligheten, som administrerar fastigheterna, hör till det stift som majoriteten av medlemmarna tillhör, i detta fall Helsingfors.
– Vi är den enda domkyrkoförsamlingen i landet som inte har den formella beslutanderätten över sin domkyrka.
I praktiken fungerar samarbetet med den finska församlingen mycket bra, betonar Lindgård.
– Men jag brukar säga att för en minoritet är det alltid bäst att ha strukturerna i skick ifall samarbetet inte skulle fungera bra, att vi inte ska vara beroende av god vilja från dem som i majoritet råkar bestämma.
Den andliga omsorgen är något Åstrand uppskattar.
– Det är otroligt fint att veta att domkyrkoförsamlingen ber för stiftets biskop. Det brukar jag tänka på när jag reser runt i stiftet och ofta firar gudstjänst i någon av stiftets 47 församlingar med anledning av kyrkoherdeinstallationer, visitationer och jubileer, säger Åstrand.
– Och jag är glad för att jag regelbundet får träffa och samtala med domkyrkoförsamlingens ungdomar. Det är ett fint och glatt gäng! I början på december samlas vi till en Tortilla-afton i biskopsgården, tillägger han.
