Annika Luthers färska roman heter Fördärvaren. Namnet syftar på bokens fiktiva huvudperson Irene, hon som inte klarar av att förvalta det som tidigare generationer förvärvat, hon som fördärvar arvet i stället. Irene har vuxit upp utomlands och ärver ett gårdshus hon inte vet något om. Hon är inplacerad i en verklighet som kunde ha varit Annika Luthers egen.
– Det var inte alls svårt att skriva om henne, Irenes liv är sådant som jag föreställde mig att mitt liv skulle bli. Jag lever fortfarande i förvåning över att jag blivit en så välanpassad samhällsmedborgare med arbete och familj och allt. Jag tänkte mig att jag, precis som Irene, skulle bo i olika länder. Och barn – det var jag helt ointresserad av, säger hon, i dag mamma till hela åtta stycken.
Boken är också en produkt av Annika Luthers dåliga samvete.
– Jag älskade min mormor fruktansvärt och det var hemskt när hon blev gammal och dement och inte kände igen mig. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag övergav henne på slutet, det var så lätt att ursäkta sig med att jag hade små barn och att hon nästan ändå inte kom ihåg mig.
Fördärvaren är en spännande syntes av saga och verklighet. Alla de döda som förekommer i boken har funnits: Annika Luthers morföräldrar Maja och Holger, hennes mormors bror Harry Nyman, som försvann under fortsättningskriget, liksom också handelshuset Firma Nyman som de alla växte upp med.
Den beskriver också verkliga platser som gått förlorade, som släktgården Linnais på gränsen mellan Esbo och Vanda.
– Jag har nångång tänkt att alla mina böcker handlar om platser som är viktiga för mig.
Har du själv, likt romanens Irene, sett dig som en arvtagare till resterna av det Nymanska affärsimperiet?
– Nej. Firma Nyman la ner sin verksamhet år 1967, då jag var nio år. Men vi bor i alla fall i det gårdshus på Fredriksgatan i Helsingfors som i tiden var ett hotell som min mormorsfar Arthur Nyman byggde som övernattningsplats för gästande lanthandlare.
Romanens Irene fördärvar sitt arv, i verkligheten finns det ingen fördärvare i familjen Nyman. Annika Luthers mormor Maja och hennes bror Gunnar var duktiga förvaltare – de försökte nog sköta firman väl, men gjorde det av plikt och inte av entusiasm.
– Man ser det på annonserna. Arthur Nyman var berömd för sina uppfinningsrika annonser, följande generation försökte med ”Glöm ej Nyman” – det fungerade ju inte. Kunderna gillar inte att få dåligt samvete.
Mormor Majas äldsta bror Harry Nyman var på god väg att bli en fördärvare, men dog innan han hann med annat än att effektivt såsa till firmans bokföring. Men det var just Harrys berättelse som fängslade Annika Luther så att hon ville skriva ner den.
– Jag har alltid vetat att det fanns en som hette Harry, att han var en jazzgosse med ring på fingret. Men jag visste inget utom att han försvann i kriget.
När hon fick möjlighet att gå igenom Harrys yngre bror Gunnars efterlämnade papper hittade hon högvis med intressanta brev och fotografier.
– Det var en fascinerande berättelse som tog form: arvtagaren försvinner, familjen är förtvivlad och ordnar en stor, fin begravning – men egentligen lever han fortfarande i ett fångläger i Sovjetunionen.
Att Harry Nyman var homosexuell är en spekulation, att han hade flera psykoser och led av svår ångest och tvångsföreställningar är belagt. När han skulle åka till England – kanske för att familjen snarare hoppades än trodde att luftombytet skulle göra honom gott – slutade det i katastrof.
– Att åka till England på 30-talet var som att fara på safari till Sydafrika i dag. Det fanns ett vansinnigt detaljerat program om hur de resande skulle fraktas hit och dit, men så satt Harry där på båten och bara söp och söp tills pengarna tog slut, och när han kom fram fördes han direkt till mentalsjukhus.
Harry Nymans föräldrar, kommerserådet och hans fru, älskade honom intensivt och ville alltid tro det bästa.
– Och samtidigt ville de inte se, tröstade honom med att sen när du kommer hem så glömmer vi allt, vi ”lägger mull på”. Man pratade inte om otrevliga saker. Familjen Nyman var en småborgerlig familj som kom upp sig och blev fin, och de hade kvar de småborgerliga idealen, rädslan för vad andra skulle tänka om dem.
Harry Nymans ledsamma berättelse kulminerar i att han – trots sin psykiska sjukdom – skickas till Hangöfronten då fortsättningskriget börjar.
– Det var något så tragiskt över den där bataljonen. De var äldre män och alldeles unga pojkar, ett kryck- och proteskompani som kommenderades av en krigstokig överste som skickade ut dem som kanonmat på ett absolut onödigt och till och med förbjudet uppdrag. Man behövde inte bry sig om dem … På ryska sidan omtalades det som en stor seger, på finska sidan förtegs händelsen helt.
För ett år sedan reste Annika Luther tillsammans med sin dotter Ulla Donner till Mordvinien, där de lämnade lite mull från Linnais gård vid det som de hoppades var Harry Nymans grav.
Att få tag på jord från Linnais var inte en alldeles enkel affär eftersom gården köptes upp av en rik bankir för över tjugo år sedan.
– Jag åkte till Linnais en kväll tillsammans med min vän Pia Ingström och Ulla. Vi gick ner till sjön och klättrade över staketet och smög oss in, och så grävde vi upp lite jord på det ställe där simhuset en gång stod.
På slutet ”Kyrkpressen-frågan”: Vad tror du på, Annika Luther?
– Jag tror att vad som än händer finns det alltid en fortsättning. Livet och naturen går vidare. Jag har inte hört till kyrkan sen jag var tolv och jag är absolut inte troende, men på senaste tiden har jag allvarligt funderat på att bli medlem i kyrkan bara av tacksamhet över ärkebiskopens och andra kyrkliga företrädares inlägg i samhällsdebatten. Det är viktigt att kyrkan står upp för det mänskliga.
