Som barn satt Benita Finne ofta inklämd mellan mamma och pappa i ett överfullt bönehus i Bennäs och lyssnade på predikanterna.
– Där upplevde jag glädje, värme och trygghet.
Som tonåring gick hon med i församlingens ungdomsarbete.
– Där förvandlades tro till lagiskhet och moralismen fick sin boning i mig. Jag uppfattade undervisningen på ett sätt som förtog glädjen i att vara kristen. Tron blev för mig ett regelverk, du bör, skall, får inte. Den blev en ram på en tavla. Ramen blev så dominerande att jag inte såg tavlan.
Hon ville vara en perfekt kristen och tolkade allting utifrån det.
– Så fel det kan bli. Tack och lov att det är annorlunda i dag. Med fokus på kärnan formas ramen av sig själv.
Som ung, nyutexaminerad lärare sökte hon till Finska Missionssällskapets missionärsutbildning och blev antagen.
– Då ställde jag mig tre frågor om min drivkraft: Är det äventyrslust? Är det dåligt samvete? Är det kärlek till Gud?
Svaren på de två första frågorna var jakande. Men den tredje frågan startade en lång process.
– Jag insåg att jag hade en slags huvudets tro, men jag hade ingen relation till Gud. Jag ifrågasatte allt jag lärt mig om honom, till och med hans existens. Det var en tung tid som följde.
Liv, frihet och glädje
I det läget fann hon det bäst att tacka nej till missionärsutbildningen.
– För att göra en lång historia kort kom jag mig via omvägar till en kristen ungdomskonferens i Danmark. Där mötte jag ungdomar som varken liknade eller uppförde sig som jag uppfattat att kristna ungdomar borde göra.
Det som dittills för henne varit ord utan verklighet präglade hela konferensen: liv, frihet och glädje.
– Det var det jag själv längtade efter och därför sökte jag någon att samtala med. Deltagarna på konferensen representerade många samfund och som lutheran ville jag tala med en präst.
I folkvimlet såg hon en man i prästskjorta, gick fram till honom och frågade om de kunde samtala. Det visade sig att han var präst i Svenska kyrkan.
– Jag tänkte att honom måste jag kunna lita på. Jag berättade om den kamp jag förde och att jag ifrågasatt allt, till och med om jag ens är kristen.
Prästen frågade om hon någonsin överlåtit sig till Jesus.
– Att överlåta sig till Jesus? Det var något jag aldrig hade hört talas om att man kan göra. Han förklarade att det inte är något märkligt. Det innebär att man bjuder in Jesus i sitt hjärta och ber att han ska bli herre i ens liv. Efter ett långt samtal ledde han mig i en överlåtelsebön.
Det hände inget dramatiskt men det var en viktig markering.
– Från den dagen började tavlan, själva kärnan i tron, växa fram medan ramen blev allt tunnare.
Konferensen hade ordnats av UMU, Ungdom med uppgift, och efter konferensen återvände hon till Danmark för att gå UMU:s lärjungaträningsskola.
– Efter utbildningen som bland annat innefattade en missionsresa till Frankfurt, skulle teamet resa med Transsibiriska järnvägen vidare till Japan. Jag ville följa med. Jag ville inte återvända till Finland. Olika omständigheter gjorde dock att jag, efter mycket bön, insåg att jag skulle återvända hem.
Det var inte lätt att komma hem. Hon fick jobb som lärare i Jakobstad.
Även om missionen inte blev Benita Finnes heltidskall lever intresset att hjälpa nödställda kvar. Medan hon var lärare engagerade hon sig i att samla in kläder till Stikli församling i Lettland. Sedan hon gick i pension gör hon korttidsinsatser.
– Jag är ofta i Stockholm och passar då på att besöka Sankta Clara kyrka, nära Sergels torg i stadens absoluta centrum. Första gången jag kom in där möttes jag av en anda av bön och lovsång. Äktheten, värmen och glädjen är påtaglig och omsorgen om alla tilltufsade är verklig. Jag kände mig hemma. Det är en dynamisk församling med Jesus i centrum, där många kommer till tro.
Senaste höst gjorde Benita Finne en tre månaders praktik i Sankta Clara.
– Jag gjorde allt från att tvätta kyrkbänkarna till att leda en Alphagrupp med Eva, som jag lärt känna där. Ibland höll jag aftonandakt för uteliggarna som övernattade i kyrkans utrymmen.
När Carl-Erik Sahlgren, kyrkoherden i Sankta Clara, gick i pension 2012 flyttade han med sin hustru Overa till hennes hemby Marangu i Tanzania. Där öppnade de Mokicco (Mount Kilimanjaro Children’s Care Organization), ett hjälparbete för fattiga och föräldralösa barn och unga samt för änkor. Efter Carl-Eriks död i november 2021 leder Overa arbetet. Till sin hjälp har hon en styrelse.
– Jag träffade Carl-Erik flera gånger och jag kände till Mocicco. Men det var pensionerade diakonen Inga Pagréus, som arbetat med Carl-Erik, som gav mig tanken att åka dit. Jag ville inte åka ensam så jag frågade Eva om hon följer med. På stående fot svarade hon ja.
Har vi skapat ett omänskligt samhälle?
Resan gjorde de i vår. Under sex veckor hjälpte de till i skolan.
– Vi umgicks med barnen, sjöng med dem och höll lektioner i engelska. Carl-Erik var övertygad om att språkkunskaper ger större möjligheter i framtiden. Vi undervisade även en ytterst heterogen grupp i åldern mellan 7 och 70 år.
Mokicco anser att barn och unga mår bäst om de får växa upp i trygga hem med föräldrar och syskon. Därför har 130 föräldralösa och fattiga barn sitt hem i en av de 26 så kallade Mokicco-familjerna. Mokicco ger också förskoleundervisning, inte enbart för de 130 barnen utan även för andra barn som inte annars skulle ha möjlighet till skolgång.
– Mokicco har också en yrkesskola i en by ute på landet. Där ges tills vidare utbildning enbart i sömnad, men förhoppningen är att skolan ska kunna starta utbildningslinjer inom byggnad och IT, om bara finansiering och personal ordnas.
Organisationen erhåller inga statsbidrag utan alla pengar kommer in från frivilliga understödjare. Familjerna sätter dock en ära i att själva bidra till försörjningen av barnen och har därför startat upp olika småföretag. De frivilliga understöden kommer främst från Sverige.
– Overa är en exceptionell kvinna. Hon är också präst och håller gudstjänst i kapellet nära sitt hem nästan varje söndag. Efteråt stannar folk kvar och förväntar sig både mat och tid för samtal. På vardagarna undervisar hon vid prästseminariet och lördagar när hon borde ha vilodag söks hon vanligtvis upp av någon som vill samtala om sina svårigheter.
Efter vistelsen i Tanzania är Benita Finne tacksam över att ha blivit född i Finland.
– Jag är tacksam över rent vatten, bekvämt hem, bra mat, fina vägar, gratis skolgång, bra sjukvård, ren natur, olika årstider, ett fungerande samhälle. Visst har vi utmaningar här, men jämfört med fattigdomen i Tanzania tycker jag inte att våra är så stora.
– Det finns mycket gott i Tanzania, såsom avsaknaden av stress. Där talar man med varandra, inte med telefonen. Och jag hörde inget om utbrändhet eller panikångest. Har vi i vår välfärd skapat ett omänskligt samhälle?
Sången, dansen och glädjen under gudstjänsterna är något hon bär med sig och saknar här. Likaså de många barnen som var med och aktiverades under gudstjänsterna.
– Men visst frågar jag mig varför våra livsbetingelser är så otroligt olika? Beror det på korruptionen? Är det kvarlevor från kolonialismen?
