Översättaren och journalisten, katolska Sara Torvalds, 51, är ny ordförande för Ekumeniska rådets sektion för finlandssvensk ekumenik.
Till vardags har hon nyligen återvänt till medier och journalistik efter många år enbart i sin egen översättningsbyrå. Efter jobb på Finska Notisbyrån för över 20 år sedan är hon nu tillbaka bland nyheter, på Yle.
Varför återvände du till medierna?
– Jag tror starkt på public service och på ett Yle som fungerar för oss alla. Just nu är den stora kampen mot alla de lögner som sprids. Hela det här post-fakta-samhället går emot allt jag tror och vill. Jag vill fatta beslut på rationella grunder, på information och fakta och inte på flum och framför allt inte på någons personliga ideologier.
Någon skillnad på nyhetsjobbet då och nu?
– Det är förvånansvärt lika. Men det kan bero på att den första kväll jag jobbade på Yle var dagen då kriget i Ukraina hade börjat. Jag hade den erfarenhet som behövdes den dagen. Förra gången jag jobbade med nyheter var det krig i Jugoslavien så jag vet hur det är när det är krig i Europa. Men också att det kommer att bli fred igen en dag. Vi har sett det här förut. Men någon ung inhoppare som kommer mitt i studierna på Soc-o-kom kan uppleva det som skrämmande.
Medierna ger en ganska kritisk bild av just den katolska kyrkan. Hur hanterar du det?
– Oftast bara med en suck. Jag har ju vant mig.Men jag är alltid en optiminst och vädrar morgonluft där också. Men ofta är det ju bara rubriker om den katolska kyrkan kring övergrepp, eller av påven på resa någonstans, om det finns ”bra bilder” och det inte har hänt någonting viktigare … Ibland skulle man gärna se mer om det goda kyrkan gör. I många länder drivs de bästa skolorna och sjukhusen av katolska ordnar. Visst kan präster begå övergrepp, men bland kyrkans omkring 400 ooo präster finns det också de som inte gör det.
Hur viktig är ekumeniken för er katoliker, som anser er vara ”först och äldst”?
– I Finland får vi höra att att vi är modell för ekumeniken. Vi samarbetar så bra med de andra kyrkorna att tre kyrkors biskopar träffar påven i Rom varje år i samband med Henriksdagen. Vårt land är helt unikt i världen där. Svenska biskopar, inte reser de dit på samma sätt.
"Under de senaste tio åren har man kanske lärt sig att se att det kanske for någonting med badvattnet i reformationen i alla fall "
Ni har en lång, djup teologisk tradition. Finns det ekumenisk respekt för den?
– Den blir mer och mer ömsesidig. I den tidiga ekumeniska rörelsen fanns en massa onödigt tjafs om att vi är ”skökan från Babylon”. Många köpte tidigare generationers fördomar och hittade inte ens på egna nya. Under de senaste tio åren har man lärt sig att tvätta glasögonen lite. Och ser att det kanske for någonting med badvattnet i reformationen i alla fall och att någonting inom vår kyrka kanske kan vara en bra idé.
Vad har du själv lärt dig genom ekumeniken?
– Genom skapelsen är vi alla bröder och systrar. Om somrarna brukar jag gå i den ortodoxa kyrkan i Hangö och där känner jag mig hemma i liturgin. I många frikyrkor upplever jag en omedelbarhet och en förtröstan på den helige Ande som jag tycker är viktig att komma ihåg;
utan Anden blir det ingenting.
Varför har du landat i de här gamla kyrkorna?
– För kontinuiteten. Jag tror inte det är meningen att vi ska uppfinna hjulet på nytt. Traditionen behövs för att hålla oss i ett slags fåra så inte tolkningarna far iväg med oss. Man tänker sig ibland att människan har förändrats på 2000 år, men det har vi inte alls.
