Sjukdomen lärde Sabine Forsblom att man måste vara varsam med sig själv och andra.

Trollet i bröstet gjorde henne darrig, sårig och rädd

BRÖSTCANCER.

Efter en sommar då Sabine Forsblom känt sig stark och glad insjuknade hon i aggressiv bröstcancer. Ett år senare var hon svullen och blek, utan hår, utan ett bröst, med uppsvälld arm. Hennes cancerdagbok innehåller de svartaste tankarna. – Jag är inte densamma som jag var. Jag har insett att livet är en fantastisk gåva.

29.4.2022 kl. 16:20

Sommaren 2018 var en underbar sommar.” Den meningen inleder Sabine Forsbloms cancerdagbok Trollet i mitt bröst.

Den sommaren byggde hon en sommarbastu på torpet. Hon var stark som en oxe, hon var brunbränd. Men i augusti började hon känna smärta under armen, på vänster sida. Det var som om hon haft en säkerhetsnål där som stramade och drog.

I oktober upptäckte hon en grop i bröstet, och två knölar. Den första november kom beskedet: det är cancer. Den är aggressiv.

– Jag började skriva dagbok utan en tanke på att publicera den. Jag skrev för att få avstånd till det hemska.

En av hennes bekanta berättade att en vän sagt: ”Bröstcancer, det är väl som att ha snuva nuförtiden.”

– Nu tänker jag att kanske det är bra att någon skriver att det inte är riktigt bara en snuva. Kanske min bok kan hjälpa någon som är i samma situation att följa med processen, från början.

Boken är en dagbok förd under ett drygt halvår, från de första symtomen till avslutade behandlingar. Hon skriver mycket om ångest och rädsla – så mycket att hon började oroa sig över att människor skulle tro att hon alltid är sådan: bär på en sådan dysterhet och rädsla och ett sådant självförakt som i dagboken.

– När man blir så sjuk som jag triggar det igång saker som kanske legat i träda länge. Man bearbetar hela sitt liv. Medan behandlingarna pågick benade och petade jag i precis allt – kanske för att jag hade den här tanken i bakhuvudet: tänk om jag dör?

– Boken innehåller mina svartaste och mörkaste tankar.

Som ett svärd genom kroppen

Den tunga fysiska behandlingen, med operationer, cellgifter och strålbehandling, var svåra för att de också påverkade psyket.

– Men det värsta var det som hände i början: att få beskedet och vänta på att få träffa en läkare på det sjukhus där jag skulle behandlas. När behandlingarna väl börjar finns det en massa funktioner runt dig.

Det fysiskt tyngsta var cellgiftsbehandlingarna. Kroppen slogs ut varje gång.

– Jag var darrig, sårig i munnen och halsen, jag mådde illa och hade diarré och förstoppning om vartannat.

Och sedan rädslan för vad cellgiftsbehandlingen skulle göra med hjärnan.

– Jag funderade mycket på det, för som författare är ju hjärnan mitt arbetsredskap. Vad skulle hända med mitt språk? Cellgifter och hjärnan borde jag aldrig ha googlat.

Vad hände när du först tänkte: tänk om jag dör?

– Det var ordet ”aggressiv” som gjorde det, jag tänkte att jag är ett specialfall. Världen stannade upp, marken försvann under mina fötter, någon körde ett brännande svärd genom min kropp. Jag vet inte hur jag ska förklara det.

Samtidigt tänkte hon: varför skulle just hon ha rätt att leva ett långt liv?

– Det var den första tanken jag hade när jag vaknade och den sista när jag lade mig. Det räckte ganska länge innan en läkare sa till mig att min prognos är god.

Lite grann började hon döstäda, ordna upp papper och anteckningar. Men hon orkade inte vara så effektiv.

– Nu efteråt har jag tänkt att jag ska ta itu med det. Och jag ska skriva ett testamente.

Livet är en fantastisk gåva

Normalt är hon inte skrockfull, men under sjukdomen tog hon till sig vissa ritualer. Hon hade en liten madonnabild, och vaxljus från Valamo kloster som brann vid madonnan. Hon hade en böna hon köpt i New York en gång, med texten ”I am”, jag är.

– Det blev viktigt för mig med de här talismanerna. De har ju ingen kraft i sig, men jag tror de symboliserar vårt hopp och den starka delen av oss själva.

Tror du på Gud?

– Det är en bra fråga.

Hon har varit med och ställt igång påskspelet Via Crucis i Borgå, på långfredagen i påsk läste hon en text i kyrkan.

– Jag svarar ja på den frågan, även om jag tvivlar mycket. Jag bad mycket till Gud när jag var sjuk, och jag bad om förbön i kyrkan. Hela mitt liv har jag kämpat med min Gudstro. Jag tror att jag inte hade fört en så lång kamp om det inte varit så viktigt för mig.

Något hon insett redan före sin sjukdom är att vi sist och slutligen är ensamma med våra liv.

– Ingen annan kan till fullo dela min lycka, min glädje, mina sorger och min förtvivlan. Nångång för länge sedan, då jag varit deprimerad och började repa mig, började jag tänka: ”Sabine, nu behöver du inte oroa dig, för du har dig själv, och du har alltid fixat saker.” Den tanken förstärktes nu.

Har sjukdomen förvandlat dig?

– Jag är inte densamma som jag var innan. Jag förstår att livet är en fantastisk gåva som man måste ta vara på, liksom jag förstått samma sak om alla människor runt mig, hur sköra de är. Det är förändrat för alltid. Jag är också medveten om att vad som helst kan hända när som helst. Tacksamheten, ett nytt sätt att se på livet, är nästan dagligen närvarande i mitt liv. Bara sådant som: idag såg jag en fågel.

Hon försöker stå emot lusten att skanna sin kropp och lockelsen att hela tiden söka sig till en läkare för att kolla upp något som känns misstänkt.

– Klart jag skulle vilja magnetröntga hela kroppen med jämna mellanrum! Men det hemska är ju: hur länge skulle lugnet hålla i sig efter en sådan röntgen? Små förändringar kan ju ske när som helst.

En sak som sjukdomen lärt henne är att man måste vara varsam med sig själv och med andra.

– Jag försöker leva mitt liv så att jag inte förminskar mig själv, men inte heller förstorar mig själv. Jag försöker leva ett så fullt liv som möjligt. Jag försöker träffa enbart människor som jag gillar. Jag vill vara varsam med mitt unika, enda liv.

Hon vill också påminna andra kvinnor om något hon själv försummade.

– Lär er nu, alla kvinnor, att undersöka era bröst regelbundet. Det tipset vill jag verkligen ge. Det är lätt att göra i duschen.

Sofia Torvalds


kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17

VÄGLEDNING. På torsdagskvällen hölls den första presentationen av den nya strategin för Borgå stift på Evangeliskt center i Vasa. Men biskop Bo-Göran Åstrand påpekade genast i inledningen att det inte är en strategi i traditionell mening arbetsgruppen tagit fram. 9.1.2025 kl. 22:02

ekonomi. Jonathan och Aron Vik från Åland har startat Sackaiosfonden – ett projekt som förenar ekonomi och tro. De vill bidra till kristen verksamhet och inspirera andra, samtidigt som de utforskar vad det innebär att tjäna Gud i sina framtida karriärer. 8.1.2025 kl. 18:32

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06