Ulrika Mylius utbildar sig inom vården och vill bemöta patienter så som hon själv velat bli bemött.

”Jag kan inte själv fatta att jag är här”

LEVA.

Livet har ljusnat för Ulrika Mylius. Men vägen dit har varit lång och slingrig. Hon berättar om självskadebeteende och självmordsförsök, men också om orubblig vänskap och om hur den där viljan att leva kan återvända.

3.3.2022 kl. 00:00

– Det är svårt att förstå att livet ordnat sig. Mina kompisar har sagt att de inte förstår att jag klarat mig igenom depressionen.

Det säger Ulrika Mylius som i dag är 19 år. Hon flyttade hemifrån i höstas, och blir i vår klar med studierna till närvårdare med specialisering på förstavård. Sedan väntar jobb i ambulans. Vardagen rullar på, hon gör saker hon trivs med och umgås med vänner.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till dök upp redan i lågstadieåldern. Hon var första barnet av tre, och kände sig ensam när småsystrarna föddes. Hon kände sig inte förstådd av sina föräldrar, även om hon inte lägger någon skuld på dem. I de lägre klasserna hade hon också oturen att ha en väldigt manipulativ lärare som skällde ut elever inför alla andra.

– Jag var fylld av ångest och nervositet i sociala situationer, och fick fysiska symptom. Jag minns en skolutfärd då jag mådde väldigt illa. Läraren sa att jag hittar på och att jag förstör utfärden för andra.

"Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner."

Hon blev mer inåtvänd.

– Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner, var ledsen och grät.

Skoltiden fortsatte i samma stil, med bättre och sämre perioder. I högstadiet kom nedstämdheten och depressionen.

– Jag fick kompisar som var dåliga, som vände sig mot mig och pratade skit bakom ryggen. De hade tagit foton i smyg på mig och lade upp dem på sociala medier.

Hon berättar om upplevelser av lärare och rektorer som inte tog situationen på allvar och om sexuella trakasserier i skolvardagen.

– Jag är så glad att grundskolan är över. Det var det värsta någonsin.

Ville inte leva

Det var under högstadietiden Ulrika Mylius började med självskadebeteende. Hon hade hört personer berätta att om man skar sig själv skulle det lindra det psykiska illamåendet.

– Jag prövade på det och fick tankarna på annat. Det blev snabbt ett beroende. Hela dagarna snurrade tankarna kring det, att jag måste skära mig för att bli av med tankarna. Det ger en dopaminkick när man skär sig.

Hon drabbades också av ätstörningsproblematik. Allt dolde hon i stora långärmade tröjor, och sina föräldrar ville hon inte oroa. I åttan gick hon hos skolkuratorn utan större framsteg. I nian fick hon remiss till psykiatriska, vilket gjorde att föräldrarna tydligare drogs in i processen.

– Min familj har försökt förstå, men ibland har det varit en så stor chock för dem hur jag mår att de inte sagt de bästa sakerna, och de har kanske skyllt lite på mig ibland. Jag tror det berodde mest på oro.

Tidvis ville hon inte leva.

– Jag har försökt ta livet av mig några gånger, då var jag väldigt besviken att jag inte lyckades med det. Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp.

"Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp."

Hur kändes den värsta ångesten?

– Det var panikattacker och hyperventilerande. Allt känns dåligt, du är hela tiden ledsen och vill gråta, det finns inga krafter att göra något. Det kändes som om någon stod på min bröstkorg.

In och ut på avdelningen

Hon tror att det hade varit viktigt för henne att få hjälp tidigare i skolan, och hon önskar också att hon tidigare vågat berätta för sina föräldrar.

Efter remissen till psykiatriska inleddes ett och ett halvt år av sjukhusvistelser till och från, samtidigt som hon försökte läsa gymnasiekurser vid Lärkan, med siktet inställt på läkarstudier.

– Jag fick egentligen mer problem än tidigare på sjukhusavdelningen. Där träffade jag andra unga som mådde dåligt, fick nya idéer om självskadebeteende och ätstörningar. Du blir institutionaliserad, allt sköts för dig och världen utanför känns främmande.

Hon fick ibland besök av anställda i ungdomsteamet i Matteus församling, där hon varit konfirmand och gått hjälpisutbildning. Och ibland besökte hon själv församlingens ungdomskvällar.

– Det fick mig att tänka på annat, och stämningen och gemenskapen där är bra.

När hon var på botten hittade hon ingen tröst i tron.

– Min tro försvann nog nästan när jag mådde som sämst. Men den har utvecklats och jag har hittat något som känns bra för mig.

Vilket stöd har varit det viktigaste?

– Jag tror att det måste vara mina vänner. Alla vänner har stått kvar. Vi har kanske haft lite mindre kontakt när jag mådde sämre, men nu har vi mer kontakt igen.

Men vänskap och psykiskt illamående är inte alltid en enkel kombination.

– Jag borde ha skyddat mina kompisar mer än jag gjorde. Jag berättade mer för dem än de borde ha fått höra. Det är inte en kompis uppgift att vara terapeut, och du kan inte offra ditt eget välmående för någon annan.

Därför har hon ett budskap till vuxna.

– Om någon säger att den mår dåligt: Tro på det och sök hjälp tillsammans med den personen. Underskatta inte problemet och tro inte att det är ett sätt att söka uppmärksamhet.

För Ulrika Mylius blev dialektisk beteendeterapi en nyckel till tillfrisknande.

– Det är en gruppterapi där man lär sig olika sätt att hantera ångesten. Mina föräldrar var också med. Det stärkte vårt förhållande väldigt mycket.

Hon lever med en depressionsdiagnos, går fortfarande i terapi och har fått tänja sitt tålamod till det yttersta för att hitta rätt slags mediciner.

– Det att du blir frisk börjar med ett beslut att bli frisk. Det krävs jättemycket av dig och du måste jobba hårt för det, även om det är svårt när du mår dåligt. Men den resan är verkligen möjlig. Det är det bästa valet jag har gjort.

Hon uppmanar alla som mår dåligt att be om hjälp.

"Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup."

– Be om hjälp innan det blir värre. Också om det bara känns lite tungt eller stressigt. Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup.

Det är problematiskt att hjälp inte alltid finns att fås när den behövs som mest.

– Du har rätt till hjälp även om köerna är långa, och hjälpen finns nog någonstans. Om den inte finns inom det psykiatriska så finns det exempelvis krisjourer som också kan hjälpa.

Vad är din största insikt efter allt detta?

– Allt blir bättre. Det låter som en kliché, och du tror inte på det när du är sjuk. Men om det känns som att inget blir bättre, och du inte ens vill att det ska bli bättre: Det blir bättre. Och när det blir bättre så vill du leva.

Ulrika Hansson


Samhälle. – Skolornas religionsundervisning har en nyckelställning då det gäller att stärka den ömsesidiga respekten, säger biskop Repo. 15.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. När det är några dagar kvar att ställa upp kandidater i församlingsvalet visar det sig att församlingarna lyckats olika bra med att rekrytera unga kandidater. 14.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den 31 oktober kan familjer låta döpa sitt barn tillsammans med andra barn i församlingarna i Vanda. På det här sättet vill församlingen flytta fokus från storstädning och matlagning till själva dopet. 13.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. I dag, söndag, vigs Irja Askola, Finlands första kvinnliga biskop, i Helsingfors domkyrka. 12.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Det sker hela tiden en skapelse och den ska också ske i kyrkan. Vi måste kunna erbjuda människorna ett möte med det heliga, säger Juanita Fagerholm-Urch. 11.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkhelgen i Karleby, som nu ordnas tredje året i följd, väcker blandade känslor. 10.9.2010 kl. 00:00

Människa. Sune Häggblom är uppfödd och har levt hela sitt liv i Björsby i Jomala på Åland. Föräldragården ligger bara ett stenkast från huset där han i dag bor med dottern Mia. I barndomen åkte han av bara farten med grannfamiljens många barn och deras föräldrar på väckelsemöten och trevliga lägerveckor. 9.9.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. I vår kokvrå på jobbet saknades länge skedar. Och vilket tröstlöst projekt det är att försöka få i sig lunchsoppan med gaffel. Att dricka direkt från tallriken och hoppas på att ingen ser är nästan bättre, men med risk för ärter i näsan som Lisabet. Skeden är helt klart ett underskattat redskap. 9.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja. ”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.” 9.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. 97 procent av de riksdagsledamöter som hör till kyrkan tänker rösta i församlingsvalet i november. 9.9.2010 kl. 00:00

Kultur. I höst kan man bli muslim på tv. Men var blev den kristna dokusåpan? 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. På hösten året före du fyller 15 år inbjuder församlingen dig till att gå i skriftskola. Nu har anmälningarna till skriftskolorna 2011 startat. 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Närpesborna har nu en direktkanal från kyrkan till sin tv-apparat. Genom en robotkamera i kyrkan kan de följa gudstjänsterna hemma i tevesoffan. I söndags inleddes sändningarna. 7.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Det är fortsättningsvis tillåtet att läsa bordsbön i grundskolorna i Karleby, Kronoby och Jakobstad. I skolorna verkar man ta beslutet med jämnmod. 7.9.2010 kl. 00:00

Världen. En färsk internationell gallupundersökning visar att religionen betyder mest för människor i fattiga länder och minst i västvärlden. 6.9.2010 kl. 00:00

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10

utmattning. Två gånger har Sanna Karlsson blivit utmattad, två gånger har hon återvänt till arbetslivet. – Jag har lärt mig att allt inte behöver vara perfekt. Det räcker om det är tillräckligt bra. 26.3.2020 kl. 11:55

samarbetsförhandlingar. Närpes församling har också meddelat om samarbetsförhandlingar. Det är första steget i en process som kan leda till permitteringar av församlingens anställa. 24.3.2020 kl. 08:55

permitteringar. Kyrkans officiella linje är att församlingarna och kyrkan inte ska permittera sina anställda utgående från den erfarenhet vi har av coronaviruset idag. 23.3.2020 kl. 17:56