Ulrika Mylius utbildar sig inom vården och vill bemöta patienter så som hon själv velat bli bemött.

”Jag kan inte själv fatta att jag är här”

LEVA.

Livet har ljusnat för Ulrika Mylius. Men vägen dit har varit lång och slingrig. Hon berättar om självskadebeteende och självmordsförsök, men också om orubblig vänskap och om hur den där viljan att leva kan återvända.

3.3.2022 kl. 00:00

– Det är svårt att förstå att livet ordnat sig. Mina kompisar har sagt att de inte förstår att jag klarat mig igenom depressionen.

Det säger Ulrika Mylius som i dag är 19 år. Hon flyttade hemifrån i höstas, och blir i vår klar med studierna till närvårdare med specialisering på förstavård. Sedan väntar jobb i ambulans. Vardagen rullar på, hon gör saker hon trivs med och umgås med vänner.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till dök upp redan i lågstadieåldern. Hon var första barnet av tre, och kände sig ensam när småsystrarna föddes. Hon kände sig inte förstådd av sina föräldrar, även om hon inte lägger någon skuld på dem. I de lägre klasserna hade hon också oturen att ha en väldigt manipulativ lärare som skällde ut elever inför alla andra.

– Jag var fylld av ångest och nervositet i sociala situationer, och fick fysiska symptom. Jag minns en skolutfärd då jag mådde väldigt illa. Läraren sa att jag hittar på och att jag förstör utfärden för andra.

"Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner."

Hon blev mer inåtvänd.

– Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner, var ledsen och grät.

Skoltiden fortsatte i samma stil, med bättre och sämre perioder. I högstadiet kom nedstämdheten och depressionen.

– Jag fick kompisar som var dåliga, som vände sig mot mig och pratade skit bakom ryggen. De hade tagit foton i smyg på mig och lade upp dem på sociala medier.

Hon berättar om upplevelser av lärare och rektorer som inte tog situationen på allvar och om sexuella trakasserier i skolvardagen.

– Jag är så glad att grundskolan är över. Det var det värsta någonsin.

Ville inte leva

Det var under högstadietiden Ulrika Mylius började med självskadebeteende. Hon hade hört personer berätta att om man skar sig själv skulle det lindra det psykiska illamåendet.

– Jag prövade på det och fick tankarna på annat. Det blev snabbt ett beroende. Hela dagarna snurrade tankarna kring det, att jag måste skära mig för att bli av med tankarna. Det ger en dopaminkick när man skär sig.

Hon drabbades också av ätstörningsproblematik. Allt dolde hon i stora långärmade tröjor, och sina föräldrar ville hon inte oroa. I åttan gick hon hos skolkuratorn utan större framsteg. I nian fick hon remiss till psykiatriska, vilket gjorde att föräldrarna tydligare drogs in i processen.

– Min familj har försökt förstå, men ibland har det varit en så stor chock för dem hur jag mår att de inte sagt de bästa sakerna, och de har kanske skyllt lite på mig ibland. Jag tror det berodde mest på oro.

Tidvis ville hon inte leva.

– Jag har försökt ta livet av mig några gånger, då var jag väldigt besviken att jag inte lyckades med det. Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp.

"Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp."

Hur kändes den värsta ångesten?

– Det var panikattacker och hyperventilerande. Allt känns dåligt, du är hela tiden ledsen och vill gråta, det finns inga krafter att göra något. Det kändes som om någon stod på min bröstkorg.

In och ut på avdelningen

Hon tror att det hade varit viktigt för henne att få hjälp tidigare i skolan, och hon önskar också att hon tidigare vågat berätta för sina föräldrar.

Efter remissen till psykiatriska inleddes ett och ett halvt år av sjukhusvistelser till och från, samtidigt som hon försökte läsa gymnasiekurser vid Lärkan, med siktet inställt på läkarstudier.

– Jag fick egentligen mer problem än tidigare på sjukhusavdelningen. Där träffade jag andra unga som mådde dåligt, fick nya idéer om självskadebeteende och ätstörningar. Du blir institutionaliserad, allt sköts för dig och världen utanför känns främmande.

Hon fick ibland besök av anställda i ungdomsteamet i Matteus församling, där hon varit konfirmand och gått hjälpisutbildning. Och ibland besökte hon själv församlingens ungdomskvällar.

– Det fick mig att tänka på annat, och stämningen och gemenskapen där är bra.

När hon var på botten hittade hon ingen tröst i tron.

– Min tro försvann nog nästan när jag mådde som sämst. Men den har utvecklats och jag har hittat något som känns bra för mig.

Vilket stöd har varit det viktigaste?

– Jag tror att det måste vara mina vänner. Alla vänner har stått kvar. Vi har kanske haft lite mindre kontakt när jag mådde sämre, men nu har vi mer kontakt igen.

Men vänskap och psykiskt illamående är inte alltid en enkel kombination.

– Jag borde ha skyddat mina kompisar mer än jag gjorde. Jag berättade mer för dem än de borde ha fått höra. Det är inte en kompis uppgift att vara terapeut, och du kan inte offra ditt eget välmående för någon annan.

Därför har hon ett budskap till vuxna.

– Om någon säger att den mår dåligt: Tro på det och sök hjälp tillsammans med den personen. Underskatta inte problemet och tro inte att det är ett sätt att söka uppmärksamhet.

För Ulrika Mylius blev dialektisk beteendeterapi en nyckel till tillfrisknande.

– Det är en gruppterapi där man lär sig olika sätt att hantera ångesten. Mina föräldrar var också med. Det stärkte vårt förhållande väldigt mycket.

Hon lever med en depressionsdiagnos, går fortfarande i terapi och har fått tänja sitt tålamod till det yttersta för att hitta rätt slags mediciner.

– Det att du blir frisk börjar med ett beslut att bli frisk. Det krävs jättemycket av dig och du måste jobba hårt för det, även om det är svårt när du mår dåligt. Men den resan är verkligen möjlig. Det är det bästa valet jag har gjort.

Hon uppmanar alla som mår dåligt att be om hjälp.

"Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup."

– Be om hjälp innan det blir värre. Också om det bara känns lite tungt eller stressigt. Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup.

Det är problematiskt att hjälp inte alltid finns att fås när den behövs som mest.

– Du har rätt till hjälp även om köerna är långa, och hjälpen finns nog någonstans. Om den inte finns inom det psykiatriska så finns det exempelvis krisjourer som också kan hjälpa.

Vad är din största insikt efter allt detta?

– Allt blir bättre. Det låter som en kliché, och du tror inte på det när du är sjuk. Men om det känns som att inget blir bättre, och du inte ens vill att det ska bli bättre: Det blir bättre. Och när det blir bättre så vill du leva.

Ulrika Hansson


NÄRPES. Närpes församling lyssnade in familjernas behov. Resultatet blev en juniorklubb för sommarlovslediga barn och en heldagsdagklubb som startar i höst. 30.5.2022 kl. 11:10

diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15

ANDETAG. Louise Häggström och hennes man valde att säga upp sig från sina jobb och flytta till Bergen, en stad i ett land de aldrig besökt tidigare. Hon bloggar på Andetag-bloggen på Kyrkpressens sajt. 24.5.2022 kl. 08:26

LÄGER. I slutet av juli ställs Sabina Wallis inför sitt eldprov: att vara lägerledare vid sommarlägret i Pieksämäki. Själv har hon varit där varje sommar sedan hon var ett halvt år. 23.5.2022 kl. 18:00

TJÄNST. Domkapitlet har fått in fem ansökningar till tjänsten som stiftsdekan. För jobbet, i vilket man framför allt lägger upp prästernas fortbildning, presenterar de sökande olika meriter. De "kan Åbo Akademi", "kan regnbågsfolket" eller "kan dialogen med väckelserörelserna". 20.5.2022 kl. 16:20

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11

GAMMAL KYRKA. Björnholmens kyrka i Jakobstad hade varit till salu i ett år innan någon vågade ta sig an projektet. De som vågade är Lars och Monica Granlund. De såg möjligheter i byggnaden. 12.5.2022 kl. 15:41

FÖRSVAR. Carolina Lindström är kyrkoherde på Åland och underlöjtnant i 
reserven. Hon känner att folk plötsligt insett att försvarsmakten behövs till något. 12.5.2022 kl. 12:03

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33