Nog är det väl för konstigt att vi går in i ett nytt år och att det är värre än någonsin. Ja, ni vet vad jag talar om. Nåja, på det sättet är det inte värre i och med att vi vet mera än i början och vi har fått hjälpmedel mot svårt insjuknande. Hjälpmedel för oss själva och för andra.
För alla aktörer som planerar verksamhet oberoende om det är ideellt eller kommersiellt så är det en ytterst svår tid. Alla företagare som kämpar för att få det att gå ihop och funderar vad som är möjligt att satsa på. Alla föreningar som funderar på vad man kan göra eller inte kan göra. Och framför allt hur man kan göra det tryggt. Och alla församlingar vars grupper, körer, samlingar och träffar blir inhiberade. Gudstjänsterna flyttar ut på nätet igen. Hur blir det om en månad? Ingen vet. Frustrerande, men på något sätt har man också blivit van.
Helst skulle vi ju vilja tänka, prata och skriva om något annat men coronan fortsätter att styra en hel del i vår vardag. Vare sig vi vill det eller inte. Samtidigt så skulle jag vilja börja trotsa. Inte så att vi fattar beslut som gör att viruset sprider sig mera, men trotsa på ett sådant sätt att vi börjar återta det som vi har förlorat under den här tiden. Och då tänker jag på möjligheten att drömma. Möjligheten att visionera. Eftersom det har varit så svårt att göra upp planer under de senaste två åren så har drömdelen blivit lite slö, åtminstone hos mig. Så jag tänker drömma om att nya gemenskaper ska bildas. Gemenskaper som knyter samman människor till Gud och till varandra. Jag drömmer om att vi som församling ska vara en del av detta. Vad drömmer du om?
