När jag var barn bodde vi i Borgå och till våra jultraditioner hörde att gå till domkyrkan på julbön. Det var alltid biskopen som predikade på julafton och julbönen sändes i radio. Där sjöng vi julpsalmerna och lyss- nade på biskopens predikan. Mamma stannade hemma och förberedde julmiddagen, men hon kunde också vara med för radion stod på hemma i köket. Sen kunde vi på kvällen diskutera hur det hade varit.
En jul, nån gång på 70-talet, renoverades domkyrkan och julbönen hölls istället i Lilla kyrkan, en rätt liten träkyrka som finns precis invid domkyrkan. Det var ju inte riktigt samma sak, och jag antar att många inte rymdes in. Men biskopen tog då vara på situationen och påminde i sin predikan om nånting som jag minns ännu idag, över 40 år senare. Att vara utestängd är inte främmande för julen. Jesus föddes i ett stall då alla härbärgen var fullbokade. Jesus föddes i en främmande stad då de var på resa. Jesus föddes inte i det varma, ombonade och hemvana.
Under det senaste året har jag mer än en gång funderat på hur jag ska orka med den utdragna coronan. De flesta känner väl igen den känslan. Hur många gånger har man inte redan sett ljus i tunneln och tyckt att det börjar vara förbi? Och sen stiger siffrorna och myndigheterna tvingas igen ta till restriktioner. Nu är det andra året i rad som julen överskuggas av restriktioner. Det är mycket som känns jobbigt. Jag saknar till exempel den pirriga känslan då jag framme i kyrkan sitter med min predikan färdig på ett papper och ser tusen människor bänka sig för att mellan sånger och stämning också ta del av det jag förberett. I skrivande stund vet jag inte hur det ska bli i år.
Men samma biskop sade häromdagen vid ett tillfälle att varje kris är en möjlighet. Att de tuffa tider som kyrkan på många sätt nu genomlever kan öppna för nånting nytt och att vi ska vara frimodiga och trygga. En lång resa och avsaknad av ett skapligt ställe för Josef och Maria att bo och föda på stoppade inte Jesus från att komma till oss.
Jesus finns ute i kylan, han behöver inte våra ombonade hus. Men han kommer till oss där vi är. Att vi är trötta och rädda och undrande inför framtiden hindrar honom inte. Tvärtom.
Johan Westerlund jobbar som kyrkoherde i Johannes församling.
