Linda Wahrman har jobbat med ungdomar i församling under många år. I år var hon på två konfirmandläger efter en paus på fyra år, då hon var föräldraledig.
– Jag måste säga att jag kände mig korkad på det första konfirmandlägret. Jag hade hört om att ungdomar mått illa under coronatiden, men jag hade helt enkelt inte förstått allvaret förrän jag kom på läger. Det kom som ett slag i ansiktet.
Många vittnar om samma sak.
– De unga som har mått dåligt mår ännu sämre efter coronatiden. Mängden av panikångest och social ångest bland de unga har helt klart ökat, säger Wahrman.
”Mängden av panikångest och social ångest bland de unga har helt klart ökat”
Hon är medveten om att illamåendet berör bara en viss del av ungdomarna.
– Det är klart att inte 90 procent går omkring och mår jättedåligt. Det finns en del som kan leva ett normalt liv och inte påverkas nämnvärt.
Hon tänker tillbaka på konfirmandlägren.
– Det var som att gå omkring och släcka små bränder hela tiden. Flera föräldrar ringde och var oroliga över sina barn som bara vill sitta på sitt rum. Många hade jättesvårt att umgås i stor grupp. Många unga har blivit lärda att det är farligt att umgås med många i samma utrymmen. Jag tror att vi kommer att se många efterföljder.
Linda Wahrman känner oro för många unga efter sommarens konfirmandläger. FOTO: Nicole Lönegren-Lindroos
Flexibelt team
De anställda på lägren måste tänka om helt.
– Det var jätteskönt att ha ett flexibelt team som kunde switcha om i programmet. Vi pratade mycket om välmående istället för att låtsas som att illamåendet inte fanns. Vi kunde inte prata endast om Jesu liknelser – de unga kan inte ta emot budskapet om de mår väldigt illa. Vi sa: ”Ni mår dåligt. Vad kan vi göra åt det?”
Efter sommarens läger tog Linda Wahrman kontakt med Rebecka Stråhlman, som jobbar med ungdomsfrågor på Kyrkostyrelsen. De skrev ett öppet brev till beslutsfattare och samarbetspartners till som fick namnet ”För barns och ungas väl”. Många ungdomsledare skrev under texten.
– Vi vill helt enkelt göra någonting. Ibland känner man sig handfallen när man umgåtts intensivt med ungdomar en vecka, gått in på djupet och sedan tappat kontakten till dem.
Linda Wahrman känner oro för många unga efter lägret.
– En del har kontakter till exempel till en terapeut. Men inte alls alla. Hur ska det gå för dem som inte har ett nätverk?
”En del har kontakter till exempel till en terapeut. Men inte alls alla. Hur ska det gå för dem som inte har ett nätverk?”
– Tanken med det öppna brevet var att säga att många ungdomar behöver många vuxna omkring sig nu just nu, vuxna som kan plocka upp dem som mår dåligt – vuxna i skolan, inom fritidsintressen. Ungdomarna behöver bli sedda.
Söker sig någon till församlingen? Borde församlingarna bli bättre på att öppna upp sina lokaler för barn och unga på eftermiddagarna?
– Några har blivit aktiva i församlingen, men inte så många som vi hade hoppats. De har sina orsaker till varför de inte kommer – de är stressade och att söka sig till församlingen är lite stigmatiserat.
– Vi har funderat mycket på öppna dörrar och jag upplever att många nog erbjuder det. Men ibland är det pinsamt att säga att man går till församlingens utrymmen.
– Jag upplever att vi ska försöka hyvla ner tröskeln så mycket som möjligt, men ändå är steget stort. Och unga idag har inte tid. Jag brukar säga till våra ungdomar att jag skulle få burn-out direkt om jag levde det liv som de lever nu.
Upplever du att ni ungdomsledare tvingas bära en för stor del av det som samhället borde ta hand om?
– Både ja och nej. De signaler vi har fått är att ungdomarna inte vill vara till besvär. Många har föräldrar som är stressade, och ungarna vill inte belasta sina föräldrar med saker de bär på. Ibland får vi höra mycket sådant som ungdomarna enbart berättar för oss.
Kommunens hjälp för unga är många gånger överbelastad.
– Jag också hört om sådana som säger att "om jag går dit måste de ringa till mina föräldrar – och det vill jag inte".
Har kyrkan resurser för att ta hand om ungdomars problem?
– Kyrkans resurser räcker ingenstans, känns det som. Jag skulle kunna ägna mig åt hur mycket enskilda samtal som helst, men min tid räcker inte till. Kyrkans byråkrati slukar mycket tid, men det är inte bara kyrkans problem – hela samhället kämpar med "byråkratimonstret".
Linda Wahrman vill dela en bild som hon har burit med sig i många år.
– Jag har tänkt på vad Jesus skulle säga om vår kyrka. Jag undrar om det är tid för oss att fundera på vad det är vi som kyrka egentligen ska göra. Jesus kommer inte att fråga om vi skrev in våra uppgifter i kyrkans bokföringssystem Kipa i tid eller om vi skrev in statistiken rätt. Han kommer att fråga vad vi gjorde för våra minsta.
