Jag satt en lördag kväll och såg på filmen Lejonkungen med mina barn. Jag får väl erkänna att jag slötittade lite, men jag satte mig lite rakare i soffan när en klok karaktär yttrade: ”Alla är någon. Ingen är ingen.” Så genialt sammanfattat, tänkte jag.
När jag tillsammans med de församlingsanställda i Borgå, Sibbo och Vanda sammanställer de lokala sidorna du just nu läser påminns jag så ofta om att alla är någon.
Jag intervjuar diakoner som ger av sin tid och sitt hjärta; för att farbrorn, som dag ut och dag in sitter ensam vid sitt köksbord, ska bli påmind om att han är viktig. Jag lyssnar till frivilliga som initierar en insamling för att barnfamiljer ska få ett mål mat utan bekymmer. Jag pratar med kyrkoherdar som grubblar över hur de ska räcka till på bästa sätt, för anställda, medlemmar och förvaltning. Äldre människor berättar levande för mig om tider jag bara har en vag uppfattning om. Jag får lyssna till ungdomsarbetsledare som satsar på gemenskap och inkludering, för att den där tolvåringen som går med sänkt huvud och för stor ryggsäck ska känna sig sedd och värdefull.
Ofta ringer jag lite småstressad upp intervjuobjektet och tänker att jag ska fixa intervjun på rutin. Men nästan varje gång händer samma sak: Efter telefonintervjun sitter jag tyst ett tag och känner en slags förundran, förundran över alla fina människor som lever och verkar, gläds och sörjer, delar med sig av sin berättelse och bryr sig om sina medmänniskor, genuint och aktivt. Det får mig att tänka att kyrkan inte är något jag kan ställa mig och peka på någonstans där långt borta, utan det är kanske precis det här som är kyrkan, alla vi.
Alla är någon, ingen är ingen. Det var i Lejonkungen jag hörde det. Men jag tror det var Gud som sa det först. Må våra hjärtan sjunga den sanningen, varje minut av varje dag.
