Moa Widjeskog är uppvuxen i Terjärv och har spelat fotboll sedan hon var sex år. Efter studentexamen ville hon satsa på både studier och fotboll och började därför fundera på att dra iväg utomlands med hjälp av något lämpligt stipendium. Lösningen blev fyra års studier vid University of the Cumberlands i Kentucky.
– Jag planerade nästan i smyg i början. Mina föräldrar var lite chockade först, men sedan glada för min skull.
I augusti ifjol kom hon till det kristna colleget i Williamsburg i Kentucky. Hon har nyss återvänt till campus efter ett långt sommarlov i Finland. Hon sitter i korridoren under videointervjun, vinkar och hälsar på dem som går förbi bakom henne. Hon delar rum med två andra.
– Stämningen här är väldigt familjär, vi går ut och in till varandra. Samtidigt kan jag också sakna att få vara för mig själv.
Kentucky är en del av det så kallade Mellanvästern.
– Om du har sett någon amerikansk film från de här trakterna så kan jag säga att det är precis så! Vindlande vägar som leder upp mot bergen, små vita träkyrkor, gårdar med skrot och hundar som skäller och trailer parks.
Och alla kör bil. Leder för lättrafik är inget man satsat på.
– Jag skulle absolut inte välja att cykla någonstans. Folk kör ganska vilt och glömmer att blinka av. Och om jag ska till Walmart och handla så måste jag korsa en fyrfilig väg.
I östra Kentucky, där Williamsburg ligger, är många ekonomiskt utsatta och det förekommer missbruk av olika slag, berättar Moa Widjeskog.
– När jag handlar ser jag lite allt möjligt. Jag märker att folk inte har det så hävt.
Men vänligheten gör henne på gott humör.
– Folk är öppna och vänliga. Även om det kanske är spelad artighet ibland så uppskattar jag ändå att de kan ge komplimanger till och prata med okända människor och hålla upp dörren fastän man är tjugo meter bort. Det är roligare att få ett leende än att någon tittar ner i marken.
Förutom familjen saknar hon hälsosam mat och förvånas över att det inte serveras bättre råvaror när 900 av 2 000 studerande satsar på idrott.
– Det är friterat som gäller. Jag försöker välja hälsosammare i matsalen, som ris och sallad. Men en del i mitt lag kan äta till exempel chips som lunch. Jag tror att idrottsprestationerna skulle gå märkbart uppåt om man satsade på maten.
Det som ingen pratar om
Historia har skrivits medan Moa Widjeskog studerat i Kentucky. När resten av världen debatterade om Joe Biden eller Donald Trump skulle bli USA:s nästa president rådde tystnad på colleget i Williamsburg.
– Man är väldigt pro Trump i Kentucky, alla röstar i princip på honom här. Men det var mycket tyst om valet på campus. Ingen vågade tala om det, det var så konstig stämning! Olika åsikter fanns säkert under ytan, och många studerande från andra ställen kanske var Bidenanhängare, men man vågade inte ta upp det ifall det skulle leda till knivigt läge.
Tog inte lärarna upp valet alls?
– Inte alls. Det enda som förekom var när en lärare lade till ”Kom ihåg att rösta!” i slutet av ett mejl.
När Trumpanhängare stormade parlamentsbyggnaden Kapitolium slogs Moa Widjeskog och många av hennes europeiska medstuderande av förfäran.
– Jag var så upprörd och rädd, och det var i princip det enda jag och mina kompisar från Europa pratade om.
Men de amerikanska studerandena teg.
– Och skolledningen sa inte ett ord om stormningen.
Det blev en märklig tystnadens kultur som ingen förmådde utmana.
– Vi är goda vänner och ingen ville rucka på den vedstapeln.
Har du känt dig besviken över den tystnad som rådde?
– Ja, jag har haft nog av det här och tänkt: Ska jag vara i det här gänget i fyra år? Det är jobbigt ibland att inte få någon annan input. Men samtidigt måste man acceptera att det är så här nu, att människor är som de är.
Ensam på hotellrummet
Coronapandemin har satt många käppar i hjulet under Moa Widjeskogs studier. Förra hösten hamnade en del av hennes fotbollslag i karantän.
– Jag satt fjorton dagar ensam i ett hotellrum. Då saknade jag familjen och Finland som allra mest. Det var hemskt! Från hotellrummet kunde jag dessutom se fotbollsplanen där en del av laget fick fortsätta att träna. Då kom det en del tårar.
Vad brukar du tänka när du blir så ledsen?
– Att det finns en plan för mig. Trots att man i stunden känner sig orolig så kommer det att gå över.
– Jag fick mycket stöd hemifrån. Och sådana jag inte känner sa: Vi ber för dig!
Moa Widjeskog har troende föräldrar och släktingar. Hon har själv en barnatro. Mötet med den amerikanska religiositeten i collegevärlden var något nytt.
– Det kändes ovant först, att tron syntes överallt. När många klädde upp sig i klänning och högklackat för söndagsmässan tänkte jag: Oj, det här har jag inte sett förr.
Universitetet har ett eget kapell, gudstjänster, lovsångskvällar och bibelgrupper för dem som vill.
– Inför varje träning och match ställer vi oss i en ring och någon ber en kort bön. Det skulle aldrig hända i Finland.
Värderingarna är ibland mer konservativa än vad Moa Widjeskog är van vid.
– Men det känns ändå bra att vara här, och skolan tar väldigt bra hand om sina studerande.
Hon ska vara klar med sina studier 2024. Sedan skulle hon gärna fortsätta med fotbollen ett tag till och ta en magistersexamen, kanske någonstans i Europa.
– Jag är inte beredd att flytta till Terjärv och bygga hus. Jag vill se mer av världen! När jag varit här känns Europa plötsligt litet och närapå som hemma.
