Människomötena är Katarina Vestersunds styrka.

I sitt mörker ser hon ljuset

LIVSBERÄTTELSE.

Ända sedan hon som barn satt under bordet och lyssnade på de vuxna som pratade har Katarina Vestersund fascinerats av människomöten. Att möta människor är just det hon får göra idag trots att planerna på att bli diakonissa kom av sig.

21.8.2021 kl. 06:50

Livet blev inte som hon trodde. Det har Katarina Vestersund accepterat.

Men det har blivit jättebra ändå. Jag tänker att jag var helt färdig då jag föddes. Gud hade ju satt i mig allt vad jag är. Ändå är livet så underbart att man aldrig är färdig. Man får utvecklas hela tiden. Det är ju stort och magiskt, säger hon.

Hon är född Forsberg i Malax för 51 år sedan. Redan tidigt hade hon klart för sig att hon skulle jobba med människor som diakonissa.

– Jag är född i en bra normal kristen familj. Jag har haft min barnatro som ligger till grund för den jag är.

Pappa Folke var aktiv kommunal- och regionalpolitiker och farfar var offentligt köpvittne vid fastighetsköp och arvskiften.

– Vi bodde i skilda hus men hade en gemensam gårdsplan. Det strömmade en massa folk genom våra hem och det fanns en stor gästfrihet. Farmor inkvarterade alla möjliga predikanter och det bjöds på mat och på kaffe. Det var mycket prat om hur saker och ting ordnas och hur det skulle behöva vara. Redan som barn lärde jag mig att ta ansvar.

Efter högstadiet gick hon ett år på vårdlinjen vid Kristliga folkhögskolan i Nykarleby.

– Jag var ännu för ung att söka till Diakonissanstalten så jag var på någonting som Stiftsrådet ordnade som hette diakoniala året. Jag gjorde praktik i Kristinestads svenska församling.

Men så kom kärleken i hennes liv och tanken på studier i Helsingfors blev svårare.

– Jag gick en primärskötarutbildning i Kristinestad, men när utbildningen var klar tog också kärleken slut. Jag började jobba.

Det var svårt att få jobb i lågkonjunkturens i Finland 1991. Hon beslöt studera vidare till sjukskötare. Sedan hon blev klar 1997 har hon jobbat mest med åldringsvård, hemsjukvård och läkarmottagningar.

Som 28-åring och färdig sjukskötare flyttade till Stockholm med en väninna för att jobba. Där träffade hon en man från Eritrea.

– Vi blev blixtförälskade, men märkte ganska snabbt att vi inte passade ihop. Jag som kristen och han som muslim hade ganska olika syn på många saker i livet. Vi kom till att vi inte ska vara tillsammans. Men ganska kort därefter upptäckte jag att jag är gravid.

Hon flyttade hem till Malax innan Markus föddes. Han är nu 22 år och studerar till musikalartist i Umeå.

– Jag är väldigt stolt över honom.

Det var överväldigande att bli mamma.

– Min kärlek till honom var så stor, att jag trodde det omöjligt kan rymmas mera kärlek i mitt liv. Men när tiden gick så föddes ändå en längtan efter en man och en större familj. Jag satte faktiskt in en kontaktannons i lokaltidningarna och fick många svar.

Mats-Erik från Vestersundsby i Jakobstad var en av dem. Då var Markus sex år.

– Mats-Erik har adopterat Markus och vi har fått två gemensamma barn efter det. Joel, som är tretton år och Lea fyller tolv strax före jul.

Att få barn i ett senare skede av livet upplevde hon som en stor omställning.

– Jag var trettionio då vi fick Lea och kände mig gammal att ha små barn. Jag ville naturligtvis ha barnen. De var väntade och de är älskade. Men det var en jobbig period medan de var små då ag hade kanske velat satsa lite på mig själv.

Perioder av mörker

Trots den positiva utstrålningen och glädjen som Katarina Vestersund förmedlar upplever hon ändå perioder av mörker.

– Redan i högstadiet hade jag perioder av nedstämdhet då jag kände att livet är mörkt. Men jag var över trettio år när jag förstod att jag är deprimerad. När utmattningsperioderna kom så har kroppen inte lytt mig. Jag har bara gråtit och gråtit fast jag inte vet varför. Även om jag aldrig varit riktigt djupt deprimerad är det periodvis jättejobbigt att komma mig upp på morgonen. Att utföra de dagliga sysslorna har känts som att bestiga enorma berg.

Psykologerna hon talat med säger ändå att de märkt ett sorts ljus, ett lugn, en glädje och ett hopp i henne.

– Jag kan inte förstå något annat än att det är Guds ljus som får lysa i mitt mörker. Jag har aldrig gett upp. Gudstron har gett mig kraften, hoppet och modet. Jag känner och vet att Gud finns för mig och han överger mig inte. Han har gett mig så fina gåvor: En underbar man och tre fina barn. Utan dem hade livet varit mycket mörkare. Det är för barnens skull jag orkat.

Hon upplever att hon är buren i bön, också av människor hon knappt känner.

– Förra sommaren sökte jag en adress och jag frågade en halvbekant som jag visste hade den. Medan vi chattade frågade hon hur jag mådde. Jag berättade att jag under våren hade haft riktigt mycket ångest och vältrat mig i mörka tankar, med det klingade av mot midsommaren. Hon berättade att hon tänkt bett för mig under våren, men strax före midsommar kände hon att hon kunde lämna mig. Jag tycker det är stort att Gud arbetar på så otroliga vägar. Han ger oss böneämnen och människor att be för fast inte vi känner till några detaljer.

Ger tid att lyssna

Sedan hon gick i väggen 2014 har Katarina Vestersund inte blivit riktigt återställd. Efter en lång sjukskrivning har hon jobbat två till tre dagar i veckan med att umgås med äldre. Nu är hon på ett rehabiliterande arbete som går ut på att uppsöka äldre människor som bor hemma, umgås med dem, gå ut på promenad med dem och hjälpa dem med vardagliga sysslor.

– Det är ett väldigt givande arbete. Det är så viktigt att man sätter sig ner och att de känner att någon har tid att lyssna. Det har blivit många samtal om gudstro, livet efter döden och om den korta tiden som är kvar. Jag upplever det starkt att min uppgift är att kunna vara det stödet.

Du har fått ditt diakonala arbete?

– Ja, jag har tänkt så många gånger. Fast jag varken har den utbildningen eller arbetsbeskrivningen.

Johan Sandberg


de förstfödda. Flera biskopar har nu satt ner foten när det gäller några personer inom laestadiangrenen De förstfödda (esikoislestadiolaiset) som i december delade ut nattvard på eget bevåg, utan några präster närvarande. 18.1.2016 kl. 12:33

förföljelse. Den ideella organisationen Open Door har släppt sin årliga rapport över den religiösa förföljelsen i världen. Rapporten visar att 7106 kristna dödades 2015, och att 2425 kyrkor förstördes, skriver tidningen Sändaren. 18.1.2016 kl. 12:29

Kläder. Finländarna slänger årligen bort 70 000 ton textiler. Kläddesignern Elin Sandholm vill få oss att älska kläderna i stället för att slänga bort dem. 15.1.2016 kl. 10:44

Petrus församling. Unga vuxna fattar beslut som ska hålla hela livet. Konferensen Disciple 16 vill visa att de inte behöver göra det ensamma. 15.1.2016 kl. 09:45

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

johanneskyrkan. En konsert till förmån för flyktingar och en ekumenisk afton står på programmet i Johannes församling i januari. 14.1.2016 kl. 15:05

Ann-Sofi Storbacka svarar på läsarfrågan om det går att byta församling om man inte trivs i den man hör till. 14.1.2016 kl. 14:48

Snoan. Vid årsskiftet tog Församlingsförbundet över samarbetsavtalet med Retreatstiftelsen av Lärkkulla. Verksamheten på retreatgården Snoan kommer att fortsätta som förut. 14.1.2016 kl. 14:03

När solen går i moln, framgången sinar och skulderna växer. Kan man tro då? Ja, menar Tommy Hellsten i sin nya bok. 7.1.2016 kl. 15:09

De är drygt 850 men kunde vara många fler. Alla med svenskt medborgarskap eller rötter i Sverige får höra till Olaus Petri församling, oberoende av bostadsort. 4.1.2016 kl. 00:00

vitsen. I höst blev det tjugo år sedan Kyrkpressens första vits publicerades. Den var ett resultat av spontan brainstorming en sen kväll. 5.1.2016 kl. 00:00

eroa kirkosta. Kyrkan besparades från oväntade toppar i statistiken över utträden under 2015. I stället har förtroendet för kyrkan som institution stärkts bland finländarna. 4.1.2016 kl. 14:44

film. RECENSION. Natalie Portmans regidebut är ett ambitiöst projekt. 23.12.2015 kl. 00:00

biskopens julhälsning. I biskopens julhälsning tar Björn Vikström fasta på barnet och den kanske för stora uppgift som vilar på dess axlar. 21.12.2015 kl. 00:00

samtalstjänst. Telefon, chatt, brev på posten. Alternativen är många för dig som behöver någon att tala med under julhelgen. 21.12.2015 kl. 13:42

mariehamn. När Giséla Linde gick kursen Livsstegen fylldes hon av vördnad över hur mycket vi orkar med – och hur mycket kraft vi har. Hon fick också syn på att kyrkan ofta står för en mer generös blick än världen utanför. 16.11.2022 kl. 10:42

GUDSBILD. När Helena Rönnberg växte upp var Gud en sträng far som krävde ständiga prestationer – och matade hennes egen perfektionism. Idag är Gud bara en sak för henne: kärlek. 14.11.2022 kl. 15:13

ekonomi. Församlingarna får inte de utlovade sänkta pensionsavgifterna. Kyrkomötet ansåg att vi lever i osäkra tider och ändrade sitt beslut från i fjol höstas. Pengarna ska betalas till Helsingfors som förut. 11.11.2022 kl. 16:38

mission. Den lilla utbrytargruppen ur SLEY fick inte officiell status helt utan gnissel i kyrkomötet och biskopsmötet. 11.11.2022 kl. 13:50

KOMIKER. Komikern och författaren Alfred Backa räds inte utmaningar. När han fick frågan om han vill underhålla Borgå stifts alla präster med en show blev svaret naturligtvis ja. 10.11.2022 kl. 16:08