Livet blev inte som hon trodde. Det har Katarina Vestersund accepterat.
– Men det har blivit jättebra ändå. Jag tänker att jag var helt färdig då jag föddes. Gud hade ju satt i mig allt vad jag är. Ändå är livet så underbart att man aldrig är färdig. Man får utvecklas hela tiden. Det är ju stort och magiskt, säger hon.
Hon är född Forsberg i Malax för 51 år sedan. Redan tidigt hade hon klart för sig att hon skulle jobba med människor som diakonissa.
– Jag är född i en bra normal kristen familj. Jag har haft min barnatro som ligger till grund för den jag är.
Pappa Folke var aktiv kommunal- och regionalpolitiker och farfar var offentligt köpvittne vid fastighetsköp och arvskiften.
– Vi bodde i skilda hus men hade en gemensam gårdsplan. Det strömmade en massa folk genom våra hem och det fanns en stor gästfrihet. Farmor inkvarterade alla möjliga predikanter och det bjöds på mat och på kaffe. Det var mycket prat om hur saker och ting ordnas och hur det skulle behöva vara. Redan som barn lärde jag mig att ta ansvar.
Efter högstadiet gick hon ett år på vårdlinjen vid Kristliga folkhögskolan i Nykarleby.
– Jag var ännu för ung att söka till Diakonissanstalten så jag var på någonting som Stiftsrådet ordnade som hette diakoniala året. Jag gjorde praktik i Kristinestads svenska församling.
Men så kom kärleken i hennes liv och tanken på studier i Helsingfors blev svårare.
– Jag gick en primärskötarutbildning i Kristinestad, men när utbildningen var klar tog också kärleken slut. Jag började jobba.
Det var svårt att få jobb i lågkonjunkturens i Finland 1991. Hon beslöt studera vidare till sjukskötare. Sedan hon blev klar 1997 har hon jobbat mest med åldringsvård, hemsjukvård och läkarmottagningar.
Som 28-åring och färdig sjukskötare flyttade till Stockholm med en väninna för att jobba. Där träffade hon en man från Eritrea.
– Vi blev blixtförälskade, men märkte ganska snabbt att vi inte passade ihop. Jag som kristen och han som muslim hade ganska olika syn på många saker i livet. Vi kom till att vi inte ska vara tillsammans. Men ganska kort därefter upptäckte jag att jag är gravid.
Hon flyttade hem till Malax innan Markus föddes. Han är nu 22 år och studerar till musikalartist i Umeå.
– Jag är väldigt stolt över honom.
Det var överväldigande att bli mamma.
– Min kärlek till honom var så stor, att jag trodde det omöjligt kan rymmas mera kärlek i mitt liv. Men när tiden gick så föddes ändå en längtan efter en man och en större familj. Jag satte faktiskt in en kontaktannons i lokaltidningarna och fick många svar.
Mats-Erik från Vestersundsby i Jakobstad var en av dem. Då var Markus sex år.
– Mats-Erik har adopterat Markus och vi har fått två gemensamma barn efter det. Joel, som är tretton år och Lea fyller tolv strax före jul.
Att få barn i ett senare skede av livet upplevde hon som en stor omställning.
– Jag var trettionio då vi fick Lea och kände mig gammal att ha små barn. Jag ville naturligtvis ha barnen. De var väntade och de är älskade. Men det var en jobbig period medan de var små då ag hade kanske velat satsa lite på mig själv.
Perioder av mörker
Trots den positiva utstrålningen och glädjen som Katarina Vestersund förmedlar upplever hon ändå perioder av mörker.
– Redan i högstadiet hade jag perioder av nedstämdhet då jag kände att livet är mörkt. Men jag var över trettio år när jag förstod att jag är deprimerad. När utmattningsperioderna kom så har kroppen inte lytt mig. Jag har bara gråtit och gråtit fast jag inte vet varför. Även om jag aldrig varit riktigt djupt deprimerad är det periodvis jättejobbigt att komma mig upp på morgonen. Att utföra de dagliga sysslorna har känts som att bestiga enorma berg.
Psykologerna hon talat med säger ändå att de märkt ett sorts ljus, ett lugn, en glädje och ett hopp i henne.
– Jag kan inte förstå något annat än att det är Guds ljus som får lysa i mitt mörker. Jag har aldrig gett upp. Gudstron har gett mig kraften, hoppet och modet. Jag känner och vet att Gud finns för mig och han överger mig inte. Han har gett mig så fina gåvor: En underbar man och tre fina barn. Utan dem hade livet varit mycket mörkare. Det är för barnens skull jag orkat.
Hon upplever att hon är buren i bön, också av människor hon knappt känner.
– Förra sommaren sökte jag en adress och jag frågade en halvbekant som jag visste hade den. Medan vi chattade frågade hon hur jag mådde. Jag berättade att jag under våren hade haft riktigt mycket ångest och vältrat mig i mörka tankar, med det klingade av mot midsommaren. Hon berättade att hon tänkt bett för mig under våren, men strax före midsommar kände hon att hon kunde lämna mig. Jag tycker det är stort att Gud arbetar på så otroliga vägar. Han ger oss böneämnen och människor att be för fast inte vi känner till några detaljer.
Ger tid att lyssna
Sedan hon gick i väggen 2014 har Katarina Vestersund inte blivit riktigt återställd. Efter en lång sjukskrivning har hon jobbat två till tre dagar i veckan med att umgås med äldre. Nu är hon på ett rehabiliterande arbete som går ut på att uppsöka äldre människor som bor hemma, umgås med dem, gå ut på promenad med dem och hjälpa dem med vardagliga sysslor.
– Det är ett väldigt givande arbete. Det är så viktigt att man sätter sig ner och att de känner att någon har tid att lyssna. Det har blivit många samtal om gudstro, livet efter döden och om den korta tiden som är kvar. Jag upplever det starkt att min uppgift är att kunna vara det stödet.
Du har fått ditt diakonala arbete?
– Ja, jag har tänkt så många gånger. Fast jag varken har den utbildningen eller arbetsbeskrivningen.
