– Begravningsentreprenören sa till oss att det är väldigt sällan som två familjemedlemmar begravs samtidigt, säger Britt-Marie Fellman.
Hon och hennes dotter, Anna Andersson, sitter i hennes kök och kommer ihåg hur det var för fyra år sedan.
– Vi sprang mellan de olika avdelningarna på Vasa Centralsjukhus. När personalen insåg att vi hade två familjemedlemmar som behövde terminalvård lyckades de ordna så att Sara och Janne kunde ligga i samma rum.
Sara dog först.
– Sara hade väldigt svårt med andningen och hade mycket ångest. Hon hade gång på gång drabbats av svåra lunginflammationer den sista tiden. En läkare frågade därför Sara om hon ville bli nedsövd. På kvällen dog hon.
– Ingen var riktigt beredd på att hon skulle dö, säger Britt-Marie Fellman. Man kan inte riktigt förstå att ens barn har dött.
"Ingen var riktigt beredd på att hon skulle dö, säger Britt-Marie Fellman. Man kan inte riktigt förstå att ens barn har dött."
Efter Saras död flyttades Janne till bäddavdelningen i Jakobstad, där han levde ännu några dagar.
– Det var barmhärtigt att de dog så nära inpå varandra. Vi kunde planera en gemensam begravning för dem båda. Det skulle ha varit tyngre att ha två skilda begravningar inom en kort tid. Det blev en väldigt fin begravning, säger Anna Andersson.
Jannes sjukdom började tidigt
När Janne var 45 år fick han ont i ryggen.
– Jag kommer väl ihåg när Janne ringde åt mig då jag var på Stafettkarnevalen. Han berättade i telefonen: ”Läkarna säger att jag har myelom.” Jag visste att det var en väldigt allvarlig sjukdom, en form av cancer i benmärgen.
Janne behandlades framgångsrikt för sin cancer. Han fick två stamcellstransplantationer och nya de nyaste medicinerna.
– Han fick sju friska år, han fick se sina barnbarn växa och hans jobb var mycket tillfredsställande.
"Han fick sju friska år, han fick se sina barnbarn växa och hans jobb var mycket tillfredsställande."
Men efter sju år kom cancern tillbaka.
25 år och cancerpatient
Saras cancer fick sin början i tjocktarmen.
– Sara hade studerat i Helsingfors och stortrivdes i huvudstadsregionen. Hon fick jobb som socionom och hade inga planer på att flytta hem till Jakobstad igen.
Efter en sommar med hälsoproblem kom bomben: Cancer i tjocktarmen, som hade spritts till levern.
– Visst var det en chock när Janne blev sjuk, men det blev en ännu större chock när Sara blev sjuk.
– Ibland tänker jag på om hur det skulle vara nu om Saras cancer hade upptäckts i ett tidigare skede. Läkarna trodde inte att hon var allvarligt sjuk. Den typ av cancer som Sara hade brukar drabba äldre människor.
Saras sjukdom var en slump.
– I Jannes fall fanns det mera möjligheter att behandla sjukdomen. Sara hade en sämre prognos. Läkarna tog bort en del av Saras tarm och 60 procent av levern. Hon ville bo i Vanda och få sin vård på Kliniken för cancersjukdomar i Mejlans, säger Britt-Marie.
– Inte många visste att hon hade en allvarlig sjukdom. Hon tappade inte håret och var noga med sitt yttre, säger Anna om sin lillasyster.
Men metastaserna kom tillbaka.
Fann varandra
Sara var skriven i Vanda till slutet av år 2016.
– Då flyttade hon in hos mig och Janne, till sitt barndomshem. Då först syntes det på henne, hon magrade och blev väldigt trött. Hon hade fått alternativ behandling i Tyskland, men den hade inte bitit på henne.
På våren fick Sara tyngre med andningen kombinerat med ångest.
– Jag upplever att Sara och Janne verkligen fann varandra på slutet. De fick stöd av varandra.
Sedan gick det snabbt. Sara fick en svår lunginflammation och Janne fick sepsis, blodförgiftning. Janne hade omänskliga smärtor i benet och Sara hade väldiga problem med att andas.
– När läkaren frågade om hon ville bli nedsövd, sa hon bara: Ja, söv ner mig. Det var barmhärtigt. Hon var redig och klar in i det sista.
Livet går vidare
Anna Andersson upplevde den sista tiden som jobbig, men ändå hoppfylld.
– Jag hade en stark tro på att pappa och Sara skulle få det mycket bättre väl på andra sidan.
Hon har varit bekännande kristen sedan tonåren.
– Men nog blev det oerhört tomt när Sara och pappa dog.
Britt-Marie flydde hemmet en del på sommaren.
– Jag var mycket tillsammans med mina barn och barnbarn i Jakobstad, på Åland och i Uppsala. Äldsta dottern Pernilla bor på Åland och yngsta dottern Jonna bor i Uppsala.
När hösten kom måste hon möta det tomma hemmet och sitt nya liv.
– Många sa: Hör av dig! Men man orkar inte. Då är det bättre att någon ringer och vill erbjuda en sällskap eller hjälp. Det ska jag tänka på när en vän eller bekant har sorg. Jag gick en Alphakurs, det hjälpte också.
För Anna blev det snart klart att hon önskade ett nytt barn, en minsting.
– Sen kom Robin. Han är, på något sätt, ett bevis på att livet går vidare. Jag sörjer att Robin inte fick träffa pappa och Sara, men jag kommer alltid att berätta om deras liv för honom.
