Sören Lillkung bekantade sig tidigt med passionerna, oratorier som handlar om Jesu lidande.
– Som ung åkte jag till Munsala kyrka och lyssnade på Matteuspassionen. Jag tyckte nog att den var lite lång; jag var ung och bänkarna var hårda. Men ändå var det någonting som var viktigt i allt det där.
När han sedan studerade sång i Sibelius-Akademin fick han sjunga Johannespassionen för första gången i Korsholms kyrka år 1993.
– Det var Rainer Holmgård som satte igång den här traditionen och jag minns hur glad jag blev när han tog kontakt. Många av oss österbottniska sångare har tagit del av den här viktiga traditionen. Själv har jag varit med ett tjugotal gånger.
– Att sjunga en passion är inte att ta del av vilket musikverk som helst, utan att ta del av den bibliska berättelsen. Det är en väldigt stor skillnad.
Har du en favorit bland passionerna?
– Passionerna är ganska långa. Det blir som en egen prövning, skrattar Sören.
– Johannespassionen tycker jag bäst om. Jag tycker också om Matteuspassionen, men Johannespassionen är lite kortare. Det passar mig – det har med min rastlösa läggning att göra. Den är också lite mera dramatisk.
– Det är både roligt men också ganska betungande att göra en roll i en passion. Man måste vara väldigt koncentrerad, men det är angeläget och viktigt att göra det. Det handlar om död och liv.
– Johannespassionen tycker jag bäst om. Jag tycker också om Matteuspassionen, men Johannespassionen är lite kortare. Det passar mig – det har med min rastlösa läggning att göra. Den är också lite mera dramatisk. (FOTO: CATA PORTIN)
Hur mycket tänker du som sångare på budskapet?
– I all musikteater kommer texten först, sedan kommer gestaltningen och musiken. Evangelistens roll, tenoren, är oerhört krävande och jag har alltid beundrat de sångare som klarar den rollen.
– Mitt byte av jobb innebar en paus i min sångkarriär. Nu när jag inte sjunger har det blivit väldigt viktigt att lyssna på verken. Att sitta i kyrkan och få ta del av påskens budskap genom dessa verk tillsammans med andra människor är otroligt. Det går inte att ta till sig verken på samma sätt virtuellt.
Hur minns du dina barndomspåskar?
– Jag minns påsken med värme, samtidigt som det var någonting allvarligt över det, som man inte kunde sätta fingret på när man var liten.
– Påsken i Österbotten är som om en underlig blandning av påskbrasa och religion. Jag tyckte om att besöka påskbrasorna i Jeppo och Oravais. Påskbrasorna med allt däromkring var rena rama nöjesfältet! I brasorna slängde man allt från gamla bildäck till barrlösa julgranar. Man börjar fundera på hur miljövänligt det var.
Hur minns du påsksöndagen?
– Det är sällan jag är så glad som på påsksöndagen! Jag får ta del av påskliljor och glädjande ofta barnkörer Redan som barn minns jag att ljuset segrade. Det var vår!
– Sedan har påsken fördjupats för mig. Man kan ju inte förstå påsken, men jag har kunnat sätta in den i ett sammanhang. Våren och påsken förenas ju i ljuset och uppståndelsen – och det livgivande religiösa budskapet att vi människor är förlåtna.
Sören Lillkung
- VD för Svenska kulturfonden
- Gör på påsken: Vi brukar ofta åka till Österbotten och träffa släkt och vänner. I år blir det att fira påsk i stillhet i Pellinge med delar av min familj.
