Louise Häggström jobbar som informatör i Johannes församling. Det har inte förändrat hennes tro, varken till det bättre eller sämre.

"Alltid när jag åstadkommit något vill jag visa det för honom: Titta pappa vad jag har gjort!"

relation.

Louise Häggström hade en varm och rolig pappa som såg och bekräftade henne. Han dog när hon var tonåring. Hennes behov av bekräftelse finns kvar, något hon pratar om utan att förställa sig.

18.3.2021 kl. 15:01

Louise Häggström jobbar som informatör i Johannes församling mitt i Helsingfors. Hon älskar stan, och är i allra högsta grad urban. Men hon gillar landet också. Hon växte upp i Staraby, cirka fyra kilometer utanför Jakobstad.

– Det är en by med femtio personer ungefär. Vi har inte ens en kiosk! En anslagstavla har vi, och en enda gatlampa när man kör in i byn.

Hon är sladdbarn, rejält yngre än sina tre systrar. Som barn cyklade hon runt i byn och lekte häst med sin bästa kompis. Hennes föräldrar hade ett litet jordbruk.

– Mitt första sommarjobb var att plasta balar, jag fick tjugo cent per bal.

– Min mamma sa att hon inte skulle ha en bonde, men de var ju så kära! De kompromissade och kom överens om att hon inte behövde göra ladugårdsjobb. Och så blev det.

När Louise var sjutton och skulle flytta hemifrån för att gå Fria kristliga folkhögskolan i Vasa insjuknade hennes pappa i prostatacancer.

Jag minns att jag fick veta att han var sjuk på första sommarlovsdagen.

– Jag minns att jag fick veta att han var sjuk på första sommarlovsdagen.

Hon funderade mycket på hur hon skulle kunna åka iväg.

– Åk! sa pappa. Han försökte också säga att det är en hög procent som överlever prostatacancer.

Men oddsen i hans fall var dåliga. Sjukdomen var så långt hunnen att det bara var bromsmediciner som gällde. Men de hoppades ändå in i det sista. Följande sommar dog han.

– Jag minns att min syster sa när han dött: ”Ja, man får vara arg på Gud.” Och det får man! Det tål han. Man måste inte säga att det var meningen så här.

Hurdan var din pappa?

– Han var snäll, högljudd. Om man tappade bort honom i en affär så var det bara att lyssna lite så hittade man honom ganska snabbt. Han var social, rolig, ganska gubbig, säger hon med mycket värme.

– Och när han blev arg blev han väldigt arg.

– Jag ser mycket av hans sidor i mig själv. Och jag vill vara som han, känna många människor, få dem att skratta så att allt känns härligt. Jag är stolt över att vara som han.

Hon har många fina och konkreta minnen. Speciellt en körresa till Tyskland som blev Louise och hennes pappas gemensamma upplevelse.

– Han var inte en speciellt begåvad sångare, men helt okej, och den här kören var kanske lite för avancerad för honom. Men han ville vara med för att de åkte på resor och för den sociala biten. Man borde bli mera sådan!

Om jag sjöng i kör sa han: Oj så fint du sjunger, ”dootro miin”!

Han var en stöttande pappa som såg och bekräftade henne.

– Om jag sjöng i kör sa han: Oj så fint du sjunger, ”dootro miin”! Du borde få ta sånglektioner. Och så köpte han ett notställ till mig.

Hon saknar honom mycket.

– Saknaden är inte lika påtaglig eller daglig längre. Men vissa stunder känner jag: Nu gör det ont.

Hon sörjer över att han inte fick se henne ta studenten och vara med när hon gifte sig.

– Och alltid när jag åstadkommit något vill jag visa det för honom, säga: Titta pappa vad jag har gjort! Och jag vet att han skulle säga ”Oj vad fint!” och berätta för sina vänner om mig.

Behovet av bekräftelse är något Louise pratar om, utan fasader och förskönanden.

– När jag tänker efter är det kanske bekräftelse jag nu söker i andra, i min chef, min man och mina vänner.

Hon berättar med en stor portion självdistans att hon ända sedan hon var liten har väntat en aning på att ”bli upptäckt”.

– Jag kunde till exempel gå på stan och tralla lite, och så skulle någon från en talangshow komma fram och säga: Du är ju fantastisk, du går direkt till final!

Var ligger egenvärdet om vi lever på att få beröm?

Hon tycker att det är komplicerat att hon själv och så många av oss lider av ett duktighetssyndrom där vi vill göra så extremt bra ifrån oss och sedan invänta applåderna.

– Var ligger egenvärdet om vi lever på att få beröm? Man är så svag. Varför är man sån?

Hon erkänner att hon utvecklat ett eget unikt bekräftelsesystem.

– Jag har ett dokument på datorn som heter ”Komplimanger och dylikt”. Om någon i jobbet exempelvis mejlat till mig: ”Det har varit ett sant nöje att samarbeta med dig”, då skriver jag in det med datum och namn. Om det gått lång tid som jag inte fått något beröm kan jag gå tillbaka till mitt dokument. Det är ju lite sorgligt, säger hon roat.

Vad tror du Gud tänker när han ser ditt behov av bekräftelse?

– Om Gud har skapat allt, också mig, så förstår han ju. Jag tror han tänker: Nu håller hon på igen, och det är okej! Allt är som vanligt på lilla jorden.

Louise är utbildad journalist och att börja jobba i en församling kändes inte helt okomplicerat. På fester har hon inte ropat ut först av alla var hon jobbar.

– Jag vill inte placeras i ett fack: Ahaa, du är sån! Det kan kännas jobbigt att tillskrivas en massa åsikter.

En del fördomar har hon stött på, men mycket handlar det också om vad hon föreställer sig att människor tänker om en troende.

– Men det finns många fördomar, mot laestadianer till exempel. Jag kommer ihåg att ett par av mina studiekompisar diskuterade laestadianer och sa att ”de har ju inte tv”, och annat i den stilen. Då sa jag att jag känner en massa laestadianer, och att de har tv, och att min pojkvän är uppvuxen inom laestadianismen. ”Oj förlåt!” sa de.

– Det blir så pinsamt för alla inblandade i en sådan här situation. Jag är en person som vill att allt ska gå smidigt och att alla ska må bra.

Hon har blivit mer feministisk med åren, och hon funderar mycket på och läser om varför Gud används mot homosexualitet, något hon inte kan omfatta.

– Jag har blivit allt mer liberal, och också säkrare i mina åsikter. Samtidigt kan jag också säga: Du tänker helt annorlunda än jag, men jag ser varifrån det kommer. Jag försöker tugga det andra anser, sedan säger jag kanske: Jag vill inte ha det, men du får ha det.

Hon uppskattar att få jobba i en församling med många kontraster.

– Johannes församling har en högkyrklig profil, finns mitt i stan, värderar traditioner, men är ändå framåt och i tiden…

Har din tro förändrats av att du jobbat i församling?

– Nej, min tro har varken blivit bättre eller sämre. Men jag har lärt mig mer om kyrkoåret!

Som många andra tänkte hon tidigare att de som jobbar i församling är lite mer ädla.

– Men alla är vanliga, och det är jätteskönt. Till och med präster är otroligt vanliga … och speciella, tillägger hon och ler.

Ulrika Hansson


Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Över en miljon barn och vuxna deltog i församlingarnas familjearbete i fjol. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. Förra veckan öppnades svenska riksdagen. I gudstjänsten i Storkyrkan fick deltagarna för första gången höra stycken ur både Bibeln och Koranen. 24.9.2007 kl. 00:00

Petrus församling. Unga vuxna fattar beslut som ska hålla hela livet. Konferensen Disciple 16 vill visa att de inte behöver göra det ensamma. 15.1.2016 kl. 09:45

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

johanneskyrkan. En konsert till förmån för flyktingar och en ekumenisk afton står på programmet i Johannes församling i januari. 14.1.2016 kl. 15:05

Ann-Sofi Storbacka svarar på läsarfrågan om det går att byta församling om man inte trivs i den man hör till. 14.1.2016 kl. 14:48

Snoan. Vid årsskiftet tog Församlingsförbundet över samarbetsavtalet med Retreatstiftelsen av Lärkkulla. Verksamheten på retreatgården Snoan kommer att fortsätta som förut. 14.1.2016 kl. 14:03