Den kortaste vägen från arbetsrummet i Kyrkhemmet i Malax till sakristian är att snedda över Mattlarsvägen, gå in i klockstapeln och genom ”långfarstun” mellan stapeln och kyrkan komma till södra gången. Stapelns bas, timrad 1832, tre år efter nya kyrkan, mäter dryga 8 gånger 8 meter och har – liksom templet i Gamla testamentet – kamrar på norra och södra sidan. Den som går genom stapeln första gången märker sannolikt inte apostlabilderna två och en halv meter upp på norra väggen.
Det är läktarskranket från Malax andra kyrka i ordningen, som lutade till sitt fall i slutet av 1700-talet. Panelen är lite över en meter hög, med Jesus i mitten, ”Salvator mundi”, världens Frälsare, och sex apostlar till vänster och sex till höger i egna bildfält. ”Till Gudz heliga nampns ära och huuses prydnad, hafwer pastor dn. Thomas Arenius medh sin k. hustru Anna Kalm, denna läcktares målning … anno 1689” står på det nedersta svartmålade brädet. När målningarna togs till vara från den gamla kyrkan och sattes upp i den nya klockstapeln försvann den nedersta delen av brädet, så man får sluta sig till årtalet 1689.
Thomas Arenius med hustru var Malax sjunde kyrkoherde och dog 1692. Målningarna, i allmogestil, ska ha gjorts av målardrängen Anders Jöransson (och lär inte ha uppskattats av målarmästaren). Jesus i centrum har en lång röd dräkt och en mörk mantel över axlarna. Han gör en biskoplig välsignelse med högra handens pek- och långfinger, och håller ett riksäpple med vänstra handen, vilket anknyter till överskriften ”världens” Frälsare. Ett slags Kristus Allhärskaren i österbottnisk 1600-talsstil.
En gång när vi gick genom stapeln under målningarna med en medarbetare ville jag vara fyndig och sade: Hälsa på arbetsgivaren! Han fattade inte först så jag måste peka upp på norra väggen. Egentligen var det ingenting vitsigt, det känns i stället riktigt bra att gå under Jesus och apostlarna till arbetet, och stanna upp ett ögonblick under Salvator mundi. Byta några ord. Målningarnas placering tre meter upp ger rätt perspektiv.
