Narcissism och makt är en farlig kombination

I boken Fräls oss från ondo. Om makt och maktmissbruk skriver Fredrik Lignell och Helen Västberg om människor som överträder sina gränser som ledare och lämnar sårade människor och kraschade relationer i sina spår.

Men en liten maktmänniska bor i oss alla – åtminstone ibland.

Maktmänniskor söker sig ofta till kyrkliga sammanhang. Som Lignell och Västberg skriver i boken: ”Att få stå inför många människor varje vecka och tala i gudstjänster, ungdomssamlingar och äldreträffar utan att bli avbruten och att samtidigt påstå att man har ett ord från Gud är naturligtvis narcissistens våta dröm.”

Att leda på uppdrag av Gud innebär frestelser som kan vara svåra att upptäcka, och kristna miljöer kämpar ofta med en oförmåga att avslöja och avsluta destruktivt makt­utövande.

– Vi är väldigt villiga att lyssna på auktoriteter som säger sig ha Guds öra och förkunna Guds ord. Särskilt när det gäller karismatiska ledare har vi haft en tradition av att starkt lyfta fram dem i våra sammanhang. Vi har också en snällhetskultur i kyrkan som gör att vi har svårt att sätta gränser kring de här personerna, säger Helen Västberg.

Det handlar också om en kallelsetanke: Vem är jag att ifrågasätta någon som säger sig vara kallad av Gud?

Hur vet vi när maktutövningen blivit destruktiv? När ska våra varningsklockor börja ringa?
– Det skulle kunna handla om att man inte får ställa frågor. Vad händer när man inte håller med? Vad vaknar i mig själv när jag tänker att jag inte håller med, blir jag rädd? Väldigt mycket har ju att göra med den kultur som har utvecklats över lång tid. Alla inblandade lär sig vilka som är no go-zones, vad man inte får säga, vad man inte får uttrycka. När utrymmet krymper – då är det något som inte stämmer, säger Fredrik Lignell.

Helen Västberg påpekar att man också kan känna att man tappar sin egen inre kompass. Man känner inte igen sig själv.

– När man undrar: Är det jag eller han/hon som är galen? När gränserna försvinner – det är ett varningstecken.

Lignell och Västberg skrev Fräls oss från ondo för att hjälpa människor i olika kristna sammanhang att upptäcka destruktiv maktutövning. När man börjar känna oro över någons ledarskap föreslår de att man tar kontakt med någon utanför det egna sammanhanget – en terapeut eller själavårdare – som man kan samtala med för att förstå vad man är med om.
Man behöver också få korn på när ett sammanhang präglas av en osund överandlighet.

– Överandligheten kommer alltid att stänga av mitt signalsystem, jag kommer sluta lyssna till mig själv. Jag kommer sluta lyssna till mitt tvivel, jag kommer sluta lyssna till mina frågor. Jag kommer också sluta lyssna till min egen svaghet, för svaghet får aldrig plats i det överandliga. Därför behöver själavårdaren eller terapeuten hjälpa klienten att komma i kontakt med sig själv, för det är det man stängt ner, säger Lignell.

När man kommit så långt att man insett att det finns en maktmänniska på ens arbetsplats eller i ens församling – vad gör man då?
– Det är svårt för en enskild individ att göra någonting. Tyvärr är vår erfarenhet att de som genomskådat maktmänniskan ofta försvinner från sammanhanget. Man tvingas gå därifrån, helt enkelt. Ibland är det det sundaste man kan göra, att säga: det här kan jag inte vara med om längre. Det fantastiska vore om man kunde vara många som insåg att den här kejsaren faktiskt är naken, säger Västberg.

Lignell håller med. Stöter du på en utpräglad maktmänniska är rådet: lägg benen på ryggen.

– Att utmana en sådan person brukar bli extremt kostbart. Man blir sjuk. Man blir utfryst. Man börjar tvivla på det mesta i sitt eget liv. Man utmanar sådana enorma krafter.

Samtidigt påpekar han att det ibland helt enkelt är så att tiden måste få gå.

– I Sverige har vi ju den stora Knutby-berättelsen som alla svenskar känner till. En så destruktiv kultur imploderar till slut. Det händer nästan alltid, vare sig det är en religiös eller politisk kultur. Men problemet är att det tar så länge, och det skördar så många offer.

I kristna sammanhang kan bilden bli svårare av att den besvärliga, karismatiska maktmänniskan kanske samtidigt får så goda resultat. Församlingen växer, nådegåvorna blomstrar. Ändå kan allt vara fullkomligt fel.

– Vi måste förstå att hälsan på en organisation inte avgörs av resultatet. Här menar vi att det finns en enorm naivitet, inte minst i kyrkliga miljöer, där vi stirrar oss blinda på ”det här kan inte vara alldeles galet, för det händer ju så mycket bra saker”. Och det är att ställa fel fråga, säger Lignell.

Den rätta frågan är: Vad blir det för smak, vad blir det för frukt?

– Är det frid, är det goda relationer, smakar det frihet, smakar det glädje? Eller smakar det fruktan och låsning och nedstängda människor? Det är där det avgörs. Rent teologiskt måste vi också få säga att en människa som saknar alla goda karaktärsdrag fortfarande kan fungera i sin gåva. Även åsnor profeterar, som bekant, säger Lignell.

Vi har alla narcissistiska drag. Hur ska vi veta om vi är för narcissistiska för att våga tacka ja till ett chefsuppdrag?
– Narcissistiska drag kan också vara en god drivkraft, men det som är viktigt är att omge sig med goda rådgivare. Man måste ha människor omkring sig som inte bara är ja-sägare, någon som kan knacka en på axeln och säga: Hör du, nu börjar det bli lite farligt. Då måste man också vara en människa som kan ta emot det, säger Västberg.

Det som skiljer oss vanliga narcissister från dem som hamnar i en störning är att vi kan reflektera över vår narcissism. Vi inser att vi behöver andras synpunkter och kritik, vi inser att vi behöver stiga ner från vår maktposition ibland.

– Men i det ögonblicket då man hela tiden uppfattar andra människors synpunkter och kritik som något fientligt, som något som inte har med en själv att göra, när man känner att bara man själv har rätt – då måste man stanna upp och fundera på vad som händer.

Om en maktmänniska faller från sin piedestal med en stor krasch – ska hon få förlåtelse och kanske få återvända till den plats där haveriet skedde?

– Guds förlåtelse är tillgänglig för alla som ber om den, Gud är chockerande generös med sin nåd. Men det är betydligt klurigare med relationen till människor, säger Lignell.

En maktmänniska kan ha skadat många i sin närhet.

– Det finns sammanhang där en ledare farit fram på ett sådant sätt att blotta hens närvaro i rummet blir ett problem. Då uppfattar jag inte att det handlar om oförlåtelse, utan det påminner om våld i en nära relation: personen har gått över så många gränser att hen inte kan vara där.

Fredrik Lignell var själv som ung vuxen med i en bibelskola där han upplevde osund maktutövning. Särskilt unga tenderar att fastna i svartvitt tänkande som de inte kan sortera i – de saknar helt enkelt den livserfarenheten.

– Man vill ju ha det lite svartvitt, man dras till det i den åldern.

Västberg påpekar att det inte är ungdomarna som är problemet, utan ledarna som inte kan hantera sin makt i det sammanhanget.

– Vi har oerhört många tragiska berättelser om människor som varit med om alldeles för mycket av det slaget, och som därmed också lämnat kyrkan, säger hon.

Fredrik Lignell säger att de sår man som ung får i en kyrklig miljö ofta blir mycket djupa.

– Det som händer är att man tar med sig den sårigheten i sin Gudsbild. Har Gud kallat de här människorna och har Gud gett dem en position – vad säger det om Gud? Då är risken uppenbar att när man lämnar det destruktiva sammanhanget lämnar man också Gud.

Det vore viktigt att alla som utövar makt hade koll på sina sår, menar de.

– Vi säger ibland att oj, den här maktpersonen är ju så stark. Vår spaning är att det är mer komplicerat än så. De kanske agerar som de gör utifrån ett väldigt kompensatoriskt beteende. Man vet inte vem man är, och därför tar man i. Det finns väldigt många exempel på hur det är såren som definierar ens ledarskap, säger Lignell.

Västberg säger att bokens centrala budskap är att för en människa som tar ansvar för sina sår finns det alltid en väg tillbaka.

– Det finns nåd, upprättelse och förlåtelse, säger hon.

Lignell påpekar att en ledares sprickor och sår också är en tillgång.
– Men nyckelordet är: bearbetade sår och sprickor. Det är det obearbetade som alltid ställer till det för oss.