Jag är både social och en ensamvarg. När jag träffat mycket folk behöver jag vara för mig själv. Jag vilar bäst i avskildhet. För att råda bot på tröttheten beslöt jag för något år sedan att en gång i terminen åka på enskild retreat till birgittinerklostret i Åbo. Det var välgörande, men det räckte inte. Något mer behövdes, så jag ansökte om alterneringsledighet.
Jag fick ett halvårs ledighet, och tog ut semester både före och efter. Först så småningom insåg hur trött jag var. När ledigheten gick in i sista skedet blev min trötthet akut. Jag ville inte umgås med någon. Blotta tanken gav mig ångest. Men vid några tillfällen träffade jag vänner som jag kunde samtala med, och det var till stor hjälp.
Ett test jag gjorde hos min psykolog mot slutet av sommaren visade att jag ännu var på gränsen till utmattning. Men jag hade börjat återhämta mig. Jag hade återupptagit min gamla hobby från 90-talet: att göra musik på datorn. Med hjälp av musiken har jag kunnat koppla av totalt och det har varit terapeutiskt.
Mot slutet av min ledighet fick jag tillbringa ett par veckor i ensamhet. Min fru insåg vad jag behövde, och hon såg till att jag fick det. Jag är så innerligt tacksam för det!
"Varför skulle jag skämmas för att jag är trött?"
Ibland har jag dåligt samvete på grund av min trötthet. Jag som har ett jobb borde väl vara tacksam och bara kämpa på? Jo, det är jag, och jo, det gör jag. Men ingen skäms för att de har cancer. Varför skulle jag skämmas för att jag är trött? Jag är ju inte lat!
Nu har jag insett att jag måste hushålla med mina krafter. Jag har återgått till jobbet, men bara på 70 procent. Jag tar inte stress för allt jag tidigare kämpat med. Jag jämför mig inte med andra. Jag debatterar inte på sociala medier. Jag försöker att inte ta ut bekymmer i förväg. Visst är framtiden oviss. Det finns saker jag kunde oroa mig för. Men allt måste jag inte tänka på nu.
