– Det har varit roligt att komma tillbaka när folk minns en och är glad att man är tillbaka.
Hanna Hofman kommer ursprungligen från Helsingby i Korsholm, hon bor i Korsnäs sedan år 2016 och arbetar som diakon i församlingen. De senaste åren har hon varit vårdledig. Mest har hon saknat människorna och upplevelsen av att kunna göra en skillnad för någon.
Det är en speciell tid att vara tillbaka i jobbet: hon får tänka efter när hon ordnar program och vara mer försiktig med hembesök.
– Vi får försöka hitta verksamhet som passar. Ha kaffe ute när det är möjligt. Vi har till exempel ordnat en cykeldag.
I grunden har Hanna Hofman examen i pedagogik. Efter studierna jobbade hon med barn och unga i Vasa svenska församling.
– Man jag blev alltmer intresserad av diakoni, så jag började vuxenstudera till diakon.
Hon insåg att hon ville diskutera med människor, höra hur de mår; visa omsorg mer än att vara ledare. Själv såg hon vilken betydelse det hade för hennes mormor och morfar när diakonissan i deras församling, Ann-Sofi Bäck, kom ut till Maxmo skärgård för att hälsa på dem.
– Det är roligt när man kan spela roll för någon.
En utmaning är att försöka förutspå hurdan verksamhet människor i olika åldrar och livsskeden vill ha och behöver – hon önskar de ska känna att kyrkan har något att ge.
– Folk får gärna höra av sig, säger hon glatt.
Vilken superkraft skulle du vilja ha?
– Jag skulle vilja göra så att alla människor mår bra och har tillräckligt med pengar på kontot.
Ibland känner hon sig liten när hon inser att hon inte kan fixa allt.
– Mest utmanande i jobbet är att inse att man inte kan lindra all nöd som finns.
På en liten ort som Korsnäs är det svårt att känna sig anonym. Hon förstår att det kan ta emot att berätta om sitt liv för någon du sedan kanske stöter på i matbutiken.
– Det är nog en tröskel för många att komma till exempel till mathjälpen. Vilket jag absolut inte vill att det ska vara.
Diakonens jobb har inte så fasta tider, och tar inte nödvändigtvis slut när hon lämnar jobbet och går till butiken. Hanna Hofman tänker att det är ganska naturligt när hon bor och jobbar på samma ort.
– Det är ju medmänskligt, att man frågar lite hur det är. Kanske jag gör det för att jag är Hanna också. Jag tänker att vi alla kan vara lite som små diakoner för varandra, och se vår nästa.
Vad är en plats som betyder mycket för dig?
– Där jag får vara tillsammans med nära och kära. Även om de ger mig gråa hår ibland.
Hennes två döttrar, tre och sex år, upptar just nu det mesta av fritiden. Hon umgås också gärna med vänner. Till familjen hör även hennes man och två bonussöner som är 17 och 20 år.
Mor- och farföräldrarna är också viktiga, hon är tacksam att de finns med och att de ställer upp för att få vardagspusslet att gå ihop.
