Åsa Eriksson har jobbat med diakoni i Borgå svenska domkyrkoförsamling i många år. De senaste fem åren som ledande diakoniarbetare.
Hur känns det att gå i pension?
– Det känns bra! Det känns som om jag gjort mitt jobb. Men det är spännande så klart när framtiden öppnar sig. Jag har en positiv livssyn och den ger sig till känna som att jag ser på pensioneringen med spänning, som en öppning och frihet i livet.
Ibland, under stressiga jobbperioder, har hon kunnat tänka att saker gärna kunde vara lite annorlunda.
– Men många gånger under alla dessa år när jag stängt dörren och gått till jobbet har jag tänkt: Tänk att jag får gå till jobbet, att jag har trygghet och goda kolleger.
Kollegerna är något hon kommer att sakna allra mest.
– Vi har ett otroligt fint team inom diakonin, och hela kollegiet är så fint, både professionellt men också som en grupp där man kan koppla av.
Hon lever ensam, men har barn och barnbarn i trakten.
– Men det blir en utmaning att inte ha kolleger, andra vuxna att umgås med. Jag funderar på hur jag ska få den biten fylld, men det tror jag nog ska ge sig också.
Insikter att ta med sig
Under åren som diakoniarbetare har hon fått många insikter.
– Jag har fått tillfälle att mogna som människa. Och så har jag fått insikten om att det alltid finns en möjlighet. Det finns människor som är körda i botten i sina liv, men ändå förmedlar att de har en stor betydelse för sig själva och för sin omgivning.
Hon har också blivit ödmjukare.
– Jag har insett att jag sällan har svar på några frågor. Jag tar en sak i sänder och lyssnar, och försöker ge någon slags öppning i tankegångar hos människor jag möter.
Hon har jobbat mycket med barnfamiljer, inte minst under gångna invandringsvågor.
– Vi har samarbetat mycket med socialen, och där ser jag tydligt kyrkans roll, de luckor vi kan fylla som socialen inte har möjlighet till. Det kan handla om väldigt små saker, att finnas till för någon.
– Det kan också vara att köpa sparkbräden till barnen, så de ska ha lika mycket glädje av det som andra barn. Det gläder föräldrarna och ger familjen energi.
Diakonin sägs ofta vara ganska osynlig.
– Jag vet inte om den ska vara så hemskt högljudd heller. Jag tror att det kan vara en styrka också. Diakonin rullar på av sin egen tyngd, och vi jobbar på i det fördolda.
Framtidsplaner
Åsa Eriksson har inga tydliga planer för pensionstiden.
– Jag har tänkt att det får stiga fram i lugn och ro. Det blir spännande att se vad det för med sig.
Hon är ingen hobbymänniska.
– Och jag är inte en resande människa heller, skrattar hon.
– Mina resor har mest gått till västra Nyland. Vi har ett sommarställe i Ekenäs, och jag tänker mig att jag kan vara mer där nu
