I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

Bördan väger mindre när man är två

diakoni.

I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen.

17.9.2020 kl. 15:20

Vi viker in på en stig, klättrar upp för en sluttning. Vi är omgivna av höga tallar. Här, i skogen, mår Nina Lindfors bra. Det är också här hon promenerar tillsammans med församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg, som blivit hennes viktigaste stöd då livet varit som mörkast.

I tio år har Nina Lindfors levt i en utdragen kris. På grund av svåra livsomständigheter hamnade hon i ekonomiskt trångmål och ansökte om skuldsanering. Flera gånger fick hon ett nej – hon arbetar som fotograf och hennes inkomster är så oregelbundna att skuldsanering inte var en möjlighet förrän hon gick i pension. För två år sedan kom äntligen det besked hon längtat efter: hon fick treårig skuldsanering.

– Nu har jag klarat två år med väldigt lite pengar och har ett år kvar. Sedan får jag ta emot hela min pension. Allt det som varit är putsat och borta.

I många år kände hon skam över att det gick som det gick.

– Alltid när det blev fredag kväll kunde jag pusta ut: två dagar utan räkningar och utmätningsbrev. Jag fick vila från fredag kväll till måndag morgon.

När hon först fick nej från skuldsaneringen kände hon skam. Var hon så dålig att hon inte ens kunde få skuldsanering?

– Och när jag sedan blev pensionerad och fick en ny tid till skuldrådgivaren fick jag träffa en så otroligt fin rådgivare. Hon sa: Menar du allvar? Det här kommer inte att bli lätt. Och jag sa: Absolut.

– Jag berättade också för henne om skammen jag kände, och genast när jag fått det ur mig kändes det bättre.

Medan hon kämpade med sin skuldbörda och indrivningsbrev nådde flyktingvågen Finland. Nina Lindfors engagerade sig, skaffade jurister och arbetsplatser till flyktingar hon lärt känna, och fick vara med om många dop – flera av dem hon haft kontakt med ville nämligen konvertera till kristendomen. I de sammanhangen träffade hon många präster som hängivet kämpade för att flyktingarna skulle få stanna i Finland.

– En gång råkade jag berätta om mina egna svårigheter för en präst, och han sa: Varför kontaktar du inte din församling och ber om hjälp?

Vid det laget var hon svårt utmattad av att så länge ha kämpat med sin ekonomi – och av allt det arbete hon gjort för dem som sökte asyl i Finland.

– Det var givande, men det var också fruktansvärt tungt. Det var katastrof efter katastrof, dag och natt. I februari 2018 fick jag veta att jag skulle få skuldsanering, och veckan efter det brakade jag ihop.

Allt var svart och tungt. Hon bokade tid till hälsocentralen och berättade att hon slutat sova, att allt kändes svart och att hon hade självdestruktiva tankar – och blev erbjuden melatonin. Hennes söner blev så oroliga att de betalade för en privatläkare som diagnosticerade henne med svår depression och skrev ut depressionsmedicin.

– Men när jag skulle beställa tid till en mentalsköterska fick jag tid i maj – och det här var i mars. Jag talade i kristelefonen nätterna igenom, så dåligt mådde jag.

I det skedet tog hon kontakt med Esbo svenska församling. En diakoniarbetare kom hem till henne och lyssnade till hennes berättelse, och sedan blev hon uppmanad att kontakta diakonen Taina Sandberg i samma församling. Taina har sedan dess varit ett orubbligt stöd för henne i de mörka stunderna – men också en vän.

– Jag kände att hon var någon som lyssnade på mig utan att ge goda råd och utan att döma. Med hennes och medicinens hjälp kom jag på benen igen – men det var en lång process.

Förra hösten var särskilt tung och svår. Nina Lindfors bror hamnade på sjukhus för terminalvård, själv tvingades hon flytta. På dagarna satt hon vid sin brors dödsbädd, om nätterna packade hon.

– Min bror var alkoholiserad och vår relation var komplicerad, men i hjärtat var han så god och jag var så frustrerad över att inte kunna hjälpa honom.

Senare samma höst fick hon veta att hon hade glaukom i vänstra ögat och att synfältet krympt – och för henne som jobbar som fotograf är synen otroligt viktig. Det var ett tungt besked.

– I samma veva dog min bror och det var begravning och flytt – då var jag ofta hos Taina.

Vid årsskiftet tänkte hon: Nu ska det bli ett bra år! Då bröt coronapandemin ut.

– Jag hör till en riskgrupp och jag visste att om jag blir sjuk riskerar jag att dö. Det var så svårt för mig att acceptera att mitt liv kommer att förändras totalt på grund av epidemin. Jag hade också stor ångest över mina barn och barnbarn.

Hon kämpade med att acceptera sin egen dödlighet. Hon minns något hennes moster sa: Pitää vaan tottua. (Man måste bara vänja sig.)

– Hur lever jag mitt liv? Ska jag förstöra det eller göra något gott av det? Det kändes som om jag hade ett berg framför mig, men på något sätt vande jag mig. När jag gick i skogen och mötte människor som gick fem stycken i bredd blev jag så irriterad över att tvingas kliva ner i diket. Och sedan fattade jag att när jag blir arg förstör jag bara min egen stund i skogen. Kanske jag kan titta på molnen och lyssna till fåglarna i stället?

Under de svåra åren med penningsvårigheter, stress, sjukdom och depression har hon fått mycket stöd av sönerna med familjer och av sina vänner. Men hon har varit rädd för att belasta familj och vänner för mycket, och då har hennes räddning varit skogen, som alltid finns där – och Taina.

– Till och med coronaepidemin ledde till något gott i mitt liv eftersom den tvingade mig att se min egen dödlighet i ögonen.

Hon har lärt sig att när man accepterar sin situation – vilken den än är – lättar det.

– Det är motståndet som leder till lidande. Om du kan ändra på något i ditt liv så ändrar du på det, men kan du inte det måste du acceptera det i stället. Att streta emot – det är det som gör dig galen.

Läs hela intervjun i veckans Kyrkpressen!

Sofia Torvalds



ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41