Kyrkan har inte funnit den vises sten, som berättar hur alla människor ska kunna ta emot dess budskap. Det beror på att varken livet eller världen är simpla. De kan varken kontrolleras eller förutspås. De är komplicerade, liksom också människan. Det gör predikandet svårt, men det kan också vara överraskande, till exempel när någon ger av sin dyrbara tid och ger respons.
Vanda svenska församling har som mål för sina gudstjänster att använda ett lättfattligt språk samt föra dem i samtalston. Dessutom vill var och en av oss hålla så intressanta predikningar som möjligt. Den som talar får välja vad den talar och den andra parten får välja vad den lyssnar på. Det handlar om samma villkor för växelverkan för alla parter, som är principen för all kommunikation i Guds värld. Till denna princip håller sig den yngsta strategin i Nya testamentet (Apg. 1:8). Apostlagärningarna berättar att människan väljer, tror hon på apostlarna eller inte. Apostlarna själva ansvarar för sin förkunnelse.
Den äldsta strategin i NT finns i Matteus evangelium. Jag tycker att Jesus ställer nästan ett omöjligt mål i Missionsbefallningen: gör alla folk till lärjungar. I Apostlagärningarna räcker det med att apostlarna vittnar om honom. Varför har inte Jesus samma krav i Apostlagärningarna? Jag tror att det beror på att Gud skapat både människan och livet så komplicerade, att dessa varken kan kontrolleras eller manipuleras. Därför får växelverkan inte vara respektlöst prackande eller tvingande.
Men när jag döper ett barn, då är det på sin plats att läsa Missionsbefallningen, inte bara för att handboken säger det, utan för att målet, som Jesus ställer upp, nås då. Gud får ett nytt barn i sin världsvida familj och Jesus får en ny lärjunge, liksom församlingen får en ny syster eller bror.
Båda strategierna är Guds strategier. De skiljer sig på ett avgörande sätt från alla andra strategier. Jesus är alltid närvarande när dessa förverkligas.
