Hur ser kärlek ut i handling? Hur kan jag förmedla omsorg till dem jag bryr mig om? Frågorna dyker ibland upp när jag ser på mina barn. Men också många gånger när jag i mitt arbete träffar ensamma, otrygga och sörjande människor.
I vanliga fall skulle jag omhulda dem i en varm kram men i dessa tider är det inte alltid lätt att förmedla omtanke och värme. Med munskydd på blir utmaningen ännu större då det egentligen bara är med ögonen jag kan tala. Ibland känns orden så lätta och obetydliga, de förmedlar inte hela känslan.
Men jag kan ge av min tid och då helst min faktiska närvaro. Det går snabbt att sätta mobilen på ljudlöst, men hur gör jag för att lugna ner alla avbrytande tankar: det som ska skötas på hemvägen, planering av kvällsmaten, vem jag måste komma ihåg att ringa och andra viktiga påminnelser som hjärnan ständigt arbetar med för att hålla i minnet. Det är en utmaning att vara fullständigt närvarande.
Jag tränar på denna färdighet vid varje människomöte. Jag vill att de jag möter ska känna att jag är närvarande med full fokus på dem. Det är olika på dagarna men visst går det åt bättre hållet.
Många gånger har jag kommit på mig själv att jag lyckats stänga ute allt annat och innerligt njuter av stunden och människan mitt emot mig. En dag i trädgårdsgungan blir jag plötsligt medveten om fåglarnas livliga läten, solen som värmer mitt ansikte och den ljuvliga doften från blomrabatten. Vi diskuterar, jag lyssnar med intresse på det som du vill dela med mig. Jag är tacksam att få vara just här, just nu, med just dig!
