Hon klamrar sig fast vid mig med sina små armar och ben. Hon börjar gråta, först lite gnälligt men småningom mer desperat. Hon vet vad som kommer att hända. Jag ser förtvivlan och sorg i hennes ögon när jag slingrar mig ur hennes grepp och räcker över henne till den andra famnen. Hennes armar sträcker sig mot mig, men jag stryker henne bara lätt på kinden, ger henne en puss och säger hejdå.
Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag långsamt vänder ryggen åt henne och går iväg, med tårar som bränner under ögonlocken. Det gör ont i mitt bröst. Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista. Jag kan inte vara där och beskydda henne hela hennes liv. Jag SKA inte vara det. Min uppgift är att finnas där för henne med min villkorslösa kärlek, men hon måste få leva sitt liv.
Det är ingen lätt balansgång att vara förälder. Sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson uttrycker det så vackert och träffande: ”Hur lever man ett liv när man lever för nån man vill bädda in i bomull men också rusta för storm? Jag är räddare än nånsin men också modigare nu. Jag ska slåss och jag ska kriga för att du ska få va’ du.”
Oron och rädslan som kommer när en blir förälder är skrämmande stor. Ofta tänker jag att det är en himla tur att jag har min tro, annars skulle jag inte fixa det. Att få lägga all oro och det som är utöver min makt i Jesu händer gör det hela ganska mycket lättare att hantera.
När jag hämtar mina barn på eftermiddagen är jag så tacksam över att jag har möjligheten att lämna dem på ett tryggt ställe och att det inte är mer än en dagisstart som är upphov till tårarna. Och min yngsta har trots allt haft en bra dag. Hon har lekt, ätit, sovit och skrattat.
Daniela Strömsholm är musikledare i Matteus församling.
Hennes favoritplats i stan: I mina löpskor på Blåbärslandet, med utsikt över vattnet och Helsingfors. Där uppfylls jag av tacksamhet och frihet och känslan av att det här är min stad.
