"Jag tycker inte det är min roll att göra dokumentärfilm någonstans i ett afrikanskt land. Jag tycker snarare att för en vit, nordisk journalist är det viktigt att göra nyhetsbiten och det rent journalistiska. Att rapportera hem på rätt sätt, snarare än att komma dit och berätta någon annans historia", säger Hanna Nordenswan.

Min roll är inte att komma dit och berätta någon annans historia

afrika.

Första gången hon landade i ett afrikanskt land upptäckte hon två saker: hur lite hennes bild av kontinenten hade att bygga på, och ett intresse för dokumentärer. Sedan dess har Hanna Nordenswan hört gripande berättelser på många platser i världen. Men de intervjuer som betyder mest har hon gjort i sin egen familj.

21.8.2020 kl. 16:38

När Hanna Nordenswan åkte på utbyte till Johannesburg år 2013 var det första gången hon besökte ett afrikanskt land.

– Det slog mig starkt vilken dålig medierepresentation vi har av Sydafrika. Jag hade en så tydlig bild, men den var baserad på helt absurda saker, typ Lejonkungen.

Under sin karriär som frilansande journalist har hon fått träffa många spännande människor och göra rörande intervjuer.

En gång i Benin intervjuade hon en imam, hemma hos en voodoo-prästinna som hade väggarna täckta av bilder med kristen symbolik.

– Det var på något sätt så fascinerande att de funkade och kom överens. Det var inte alls något hinder att vara muslim och att ändå sitta under Jesus och prata om sin kompis, voodoo-prästinnan.

Något hon fått erfara på olika platser i världen är hur viktig religionen är för många människor.

– På många ställen har människor frågat: Vad är du? Vad är din tro? I Norden är vi vana med att man inte definierar varandra enligt tro utan utifrån någonting annat.

Själv hör hon inte till någon kyrka, men att se religioner vara en del av samhället på ett starkare sätt än hemma har gett henne ny respekt för religion och kyrklighet.

– Jag har sett hur mycket trygghet och samvaro tron kan ge människor. Det har jag egentligen aldrig upplevt i Finland. Och det är ju inte finska kyrkans fel, utan handlar kanske mer om hur jag är uppvuxen.

Utbytesmånaderna i Sydafrika väckte också hennes intresse för dokumentärfilm och förde hennes senare till New York för att studera.

En journalist och dokumentärfilmare får möjligheter att sätta sig ner och ställa frågor till människor, frågor som inte skulle komma upp i andra sammanhang. Filmen Det som kunde varit gjorde Hanna Nordenswan om sin pappa och farfar.

– Jag tror att de intervjuerna kanske är de som har varit mest betydelsefulla för mig. Jag skulle aldrig ha ställt de frågorna till min pappa och min farfar om det inte skulle ha varit en kamera där. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Min farfar är 94 och jag har en tre timmar lång intervju på band med honom, med frågor jag aldrig skulle ha tänkt på att ställa vid middagsbordet.

Hon är noga med att skilja på det hon gör som dokumentärfilmare och som journalist.

– Jag tycker inte det är min roll att göra dokumentärfilm någonstans i ett afrikanskt land. Jag tycker snarare att för en vit, nordisk journalist är det viktigt att göra nyhetsbiten och det rent journalistiska. Att rapportera hem på rätt sätt, snarare än att komma dit och berätta någon annans historia.

Tillsammans startade hon och kollegan Liselott Lindström Podden om Afrika, för att själva hålla sig uppdaterade och för att kanske fylla en kunskapslucka.

– Det är 54 länder, klart man missar en massa saker och ibland har vi säkert ett perspektiv som inte är det bästa. Men tanken är ju att förmedla de här nyheterna och den här informationen till en nordisk publik.

När de talar om Finland och Afrika brukar de få feedback från lyssnare.

– Finlands koppling till Afrika har ofta skett via mission och kyrka. Ibland när vi pratar om det tar vi också upp kritik eller andra sidor än den här ”bygga brunn och skolor”-synvinkeln.

Hon påpekar att viljan att hjälpa är något fint, även om den ibland bygger på ytlig kunskap.

– När den enda bilden man har av en hel kontinent är att det är människor som är i akut behov av vår hjälp – då är det inte en sanningsenlig bild.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen nr 17/2020.

Emelie Wikblad



jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00