Jag börjar längta efter min församling. Nu vet jag ju att församlingsmedlemmarna egentligen inte har försvunnit någonstans. De finns kvar i sina hus och stugor. De fortsätter att betala kyrkoskatt och många av dem följer gudstjänster och andakter på nätet. Men jag saknar de riktiga mötena med människor.
Under mina år som präst i östra Nyland har jag lärt känna många människor. Vi har hunnit bygga relationer tillsammans. Jag har döpt, vigt och jordfäst. I vissa sammanhang har jag kallats ”familjepräst”, och det värmer hjärtat. Under det senaste dryga året har cirklarna vidgats, i och med att Agricola församlingarna skapats. Jag har lärt känna församlingsmedlemmar i Lappträsk, Strömfors, Liljendal och Lovisa. Det har känts bra och nätverket har vuxit.
I och med coronapandemin blev det ett abrupt slut på gudstjänsterna i vanlig mening. Vi stod väl alla ganska vilsna i det läget. Vad gör man i en organisation där en viktig funktion är att samlas? Och så kan man inte samlas. Jag är imponerad av hur snabbt församlingarna omorganiserade sin verksamhet efter den nya situationen. Kyrkan blev digital på nolltid. Det fanns både församlingsmedlemmar och anställda som kunde ta lyra. På några dagar flyttade församlingens gudstjänster, andakter, musikverksamhet, bibelstudier, barn- och ungdomsverksamhet ut på nätet.
Om man får tro uppgifterna om besökssiffror på nätet, har församlingen nu långt flera besökare på gudstjänster och program än tidigare. Det är bra, och det ligger en framtid i att strömma församlingsverksamhet. Men nu är ju kyrkan inte bara en programproducent. Församlingen församlas. Församlingen skapar möten, samtal och växelverkan. Och jag saknar församlingen.
Robert Lemberg är kaplan i Agricola svenska församling.
