Marlen Talus och Ditte Sandholm har en lång historia och en grundmurad relation. Ditte växte upp i Esbo, och började i högstadieåldern följa med kompisar till församlingens ungdomsträffar i Grankulla. Där jobbade Marlen, eller Maami som hon kallas.
– Jag minns dig jättebra, säger Marlen och ser på Ditte.
– Jag såg att du mådde jättedåligt. Du var inåtvänd och ville inte möta min blick. Jag lät dig vara en tid, frågade ibland: Hur mår du? Du blängde på mig, knyckte på nacken och ville inte svara.
Marlen försökte vänta in Ditte. Men inget hände. Då tvingade Marlen fram en vändpunkt.
– Jag hade bestämt mig att nu är det slut på tystnaden, säger Marlen. Jag minns precis var vi stod när det hände. Vi hade nu kommit så långt att du mötte min blick. Jag tog dig hårt i armen, för att kolla om du hade öppna sår av självskadebeteende, och du sa aj på ett sätt så jag visste. Jag sa: Nu kommer du och träffar mig privat. ”Okej då, om jag måste”, sa du.
Ditte säger att folk lätt ger upp med sådana som mår riktigt dåligt.
– Du var den första som inte gav upp.
– Du var den första som inte gav upp, säger hon till Marlen.
Det blev många träffar på tumanhand.
– Jag minns att jag satt i soffan med en stor kudde i famnen som skydd, säger Ditte.
Längre ner än botten
– Jag har haft så många negativa erfarenheter av att prata om mitt mående, antingen har jag inte blivit hörd eller inte blivit tagen på allvar, säger Ditte.
Hon har också lång erfarenhet av vård som inte fungerat. Redan som 13-åring fick hon remiss till ungdomspsykiatrin.
– Jag gick där i ett halvt år, men pratade inte alls för att det inte funkade med den personen, jag hade inget förtroende för henne.
Hon säger att det är svårt att förklara hur hon mått när hon mått som sämst.
– Man tror sig vara på botten och sedan sjunker man ännu längre ner.
– Man tror sig vara på botten och sedan sjunker man ännu längre ner. Det är en känsla av hopplöshet, av att inte duga, en ångest som man inte vet varifrån den kommer. Och en konstant huvudvärk som läkarna inte har någon lösning på.
Marlens betydelse för Ditte har varit avgörande.
– Skulle inte Maami finnas skulle jag inte leva mera.
– Jag håller med dig, några gånger om, säger Marlen. Och många gånger när jag lagt på luren efter våra samtal har jag inte varit säker på om du kommer att vakna på morgonen.
– Maami hör redan på min andning hur jag mår.
Ofta gick deras samtal ut på att de helt enkelt andades tillsammans.
– Du var speciell på det viset att det gick inte att prata dig ur det. Jag var tvungen att hitta din sinnesstämning och komma dit, säger Marlen.
Ditte säger att det är mycket från tiden när hon mådde som sämst som hon inte kommer ihåg.
– Jag minns till exempel inte att du hälsat på mig på sjukhuset när jag varit intagen.
De konstaterar att det inte är lätt att få vård, även om man är i akut behov.
– Till henne sa jag: Du är personligen ansvarig för Dittes liv.
– Jag minns en gång när du ringde från sjukhuset och de inte skulle ta in dig. Jag sa: Ge luren till sköterskan! Till henne sa jag: Du är personligen ansvarig för Dittes liv. Sedan blev hon intagen.
Det har funnits många bra personer inom vården som hjälpt Ditte, och hon har bland annat gått tre år i psykoterapi, men ofta har hon också bemötts av en häpnadsväckande oförståelse. Marlen har ofta följt med till olika mottagningar som stöd.
– Det är skrämmande att många ungdomar inte har någon att ta med sig. När man inte blir tagen på allvar är det svårt att stå på sig och säga: Men jag behöver hjälp!
Marlen säger att ungdomar ofta har sitt eget språk där man måste läsa mellan raderna.
– När man frågar ”Hur mår du?” och får svaret ”ganska skit” så måste man bena ut svaret, för det kan betyda att personen vill hoppa under tåget.
Många sådana samtal fick Marlen också under de fem år hon jobbade som ungdomsarbetsledare i Stockholm.
– En ungdom kunde ringa mig och säga: Nu sitter jag på spåret och väntar på nästa tåg. Då gäller det att på nolltid hitta deras sinnesstämning. Ibland har jag blivit arg och sagt: Nu går du till sidan så jag får prata klart, sedan får du sätta dig igen om du vill.
Ingen av de ungdomar som ringde henne dog där och då.
I stället för att förfäras över allt illamående som finns bland ungdomar säger Marlen:
– Människan är en överlevare. Tänk så många som mår riktigt dåligt och ändå överlever.
Marlen betonar hur viktigt det är att man lyssnar till varje ungdom, ser dem och vågar möta deras mörker.
– Vi får inte se det bara som tonårsångest, tänka att alla mår lite dåligt som unga. Visst, de kanske växer ur det, men de måste överleva under tiden.
Hur orkar man?
Marlen har haft och har många ungdomar som behöver henne samtidigt. När Ditte mådde som sämst hade Marlen dessutom en liten fosterson med specialbehov, ändå var hon oftast anträffbar.
Hur mycket kan en ungdomsarbetsledare förväntas klara av?
– Det är en livsstil det här jobbet. Jag älskar människor helt enkelt. Men visst är det en balansgång att hinna och orka med både jobb och privatliv.
Kraften har hon hämtat på olika håll.
– Jag sover! Och tidigare när jag hade badkar låg jag där i timmar, säger hon och skrattar.
Marlen säger att det är en självklarhet för henne att Gud finns och ständigt är med henne. När Ditte mådde dåligt var det inte Gud de pratade om i första hand, då var det mera andning och överlevnad de koncentrerade sig på.
– Gud har vi pratat om när jag mått bra. Men jag vet att du har bett för mig, säger Ditte.
– När Ditte mådde dåligt och sa att jag orkar inte tro sa jag: det gör inget att du inte tror på Gud för Gud tror på dig.
De tror inte att föräldrar är medvetna om hur mycket stöd deras ungdomar kan ha i en ungdomsarbetsledare. Och det är okej så, tycker de.
– Men det de borde veta är att kyrkans ungdomsarbetsledare är en resurs att räkna med, säger Marlen.
– Jag hade inte kunnat berätta allt för mina föräldrar som jag berättade för dig, säger Ditte.
– Och därför behövs andra, säger Marlen.
Våga möta känslor
Det finns många föräldrar och vänner som grubblar över hur de bäst kan stöda sina unga.
– Våga ta emot känslor.
– Våga ta emot känslor, säger Marlen. Och du behöver inte lösa problemen åt dem, men du kan vara en backup och låta personen själv komma fram till en lösning.
Ditte konstaterar att många är rädda för att verkligen möta någon som mår dåligt.
– Många tänker: Men om jag inte kan hjälpa då? Och det kan du högst antagligen inte, men du kan finnas till, lyssna, bekräfta och ge den som mår dåligt en liten kick vidare. Jag har fått mycket hjälp när jag mått dåligt, men största jobbet har jag gjort själv, säger hon.
Ditte säger att det är viktigt att inte förminska eller förringa en annans känslor.
– I stället för att säga till ett litet barn ”Sluta gråta, det är inte så farligt”, kan man säga ”Jag ser att du är ledsen och det är okej.”
Ditte tror mycket på att jobba proaktivt redan i riktigt ung ålder.
– Det är lättare att fostra hela unga, än att reparera söndriga.
– Jag har alltid varit osäker på mig själv och haft svårt att uttrycka mina känslor. Ju tidigare man hade börjat jobba med det, desto enklare tror jag det blivit. Det är inte sagt att jag hade sluppit min depression ändå, men jag hade fått en bättre grund för att komma ur den.
Ditte har nyss flyttat ihop med sin pojkvän, hon skriver på sin pro gradu-avhandling för att bli speciallärare och ett jobb väntar från hösten. Ibland dyker gamla tankemönster upp, men hon känner numera igen dem och vet var och hur hon kan få hjälp om hon behöver det.
– Jag skulle säga att jag mår bra, så där som man ska må. Vissa dagar är dåliga, de flesta är helt okej och ibland har jag speciellt bra dagar, säger hon.
