Coronapandemin har vänt upp och ner på världen. Hur har du, som forskare i bland annat etik, tagit krisen?
– Eftersom krisen påverkar också mig på ett personligt plan är det förstås svårt att skilja min forskarupplevelse från min personliga, men jag funderar mycket på hur ojämlikt vårt samhälle plötsligt blev – det samhälle vi gärna beskriver som rätt så jämlikt, säger Carolin Ahlvik-Harju.
Det finns många arbetstagare som just nu njuter av att få arbetsro då inte kolleger eller möten stör.
– Sen finns det andra som plötsligt ska balansera småbarnsvardag med hemma-arbetsvardag. Det är en svår kombination för många. Ändå hör de som kan jobba på distans till de privilegierade då lönen fortsätter komma in på kontot. Många yrkesgrupper är inte lika lyckligt lottade.
– Jag tänker också på den ojämlikhet som finns mellan de familjer där föräldrarna är engagerade när det gäller hemmaskolningen, medan andra barn får försöka klara skolgången samtidigt som föräldrarna sover ruset av sig eller helt enkelt inte förmår hjälpa. Jag tänker på den ojämlikhet som finns mellan familjer som nu får efterlängtad kvalitetstid tillsammans, och familjer där det förekommer konflikter och våld till följd av för mycket tid tillsammans.
Carolin Ahlvik-Harju är forskare i teologisk etik. FOTO: ARKIV/CHRISTA MICKELSSON
Coronapandemin blottlägger tydligt att människors teoretiska värderingar inte alltid samstämmer med människors handlingar, säger Carolin Ahlvik-Harju.
– Som etiker kan jag också tycka att det är intressant att följa med hurdana värderingar som kan skönjas i både regeringens beslut och budskap, och i debatten och människors handlingar. Många av oss har oftast lite finare idéer än vad vi klarar av att leva upp till – och ibland tvärtom!
Hälsoförståelse formas
Carolin Ahlvik-Harju säger att det pratas mycket om solidaritet med riskgrupperna.
– Men vad innebär solidariteten ifall vi kommer till en situation då läkarna måste välja vilka som räddas? Och lika viktigt: kommer vårt samhälle att präglas av solidaritet med de som drabbas hårdast också efter covid-19-pandemin? Det är många som just nu gärna lyfter fram välviljan och att vi äntligen får ordning på prioriteringarna. Det återstår att se. En from förhoppning är att vi kommer ut på andra sidan med en starkare och bestående känsla för vi:et än för jag:et.
Hon tycker att det är intressant att följa med hur människors hälsoförståelse formas i tider som denna.
– Livet påverkas så konkret av ett virus som vi ännu inte kan tygla på medicinsk väg. Fram tills för några veckor sedan var det många som levde i tron att vi kan kontrollera våra liv och vår hälsa till fullo, men jag anar att vi är många som får omvärdera detta nu.
Ingen vet hur det kommer sluta, men med det sagt: tycker du att Finlands linje, med ganska hårda restriktioner, har varit bra?
– När jag pratar med min man som jobbar som uppsökande ungdomsarbetare känner jag mig orolig för de konsekvenser de hårda restriktionerna kommer att medföra för alla unga som hade det tufft redan innan de blev isolerade från de människor och instanser som kunde hjälpa dem hålla huvudet ovanför vattenytan.
Carolin Ahlvik-Harju säger ändå att det, i det här läget, är omöjligt väga de olika konsekvenserna mot varandra.
– Det bästa vi kan göra är att lita på den ytterst kompetenta och mänskliga regering som styr vårt land. Som enskilda individer går vi lätt till vår egen referensram då vi bedömer regeringens beslut, medan de – hur smärtsamt det än är – tvingas se till helheten.
Frågeställning om resurser
I sin doktorsavhandling 2016 tog Carolin Ahlvik-Harju upp frågor kring funktionsnedsättning, fosterdiagnostik och människovärde.
– Redan i ett tidigt skede i coronakrisen kom det fram att vissa läkare hade gett uttryck för att personer med kognitiva funktionsnedsättningar inte ska förvänta sig någon intensivvård. Men många höjde rösterna för det galna i det hela. Till och med regeringen underströk vid en presskonferens att så inte ska ske.
Carolin Ahlvik-Harju säger att den här typen av resonemang tyvärr inte är ovanliga.
– Personer med kognitiva funktionsnedsättningar är alltför vana med att finnas längst ner på prioriteringslistan när det gäller resurser i samhället. Den här typen av frågeställningar om resurser har alltid funnits – den har bara inte varit aktuell för de flesta.
Vad ska en kristen person göra, tycker du? What would Jesus do?
– Be, hoppas och älska sin nästa. Jag tror att det viktigaste vi som kristna kan göra är att bära vittnesmål om vad det kan innebära att lägga sitt liv i händerna på någon annan, någon större. Jag tror att det just nu är viktigare än någonsin att kunna placera in sitt liv i en större berättelse än den egna. Den kristna berättelsen är full av exempel på förtröstan och hopp, men också förtvivlan. Att påminnas om att man som kristen också får känna förtvivlan inför livets bräcklighet kan vara nog så befriande. Sen tror jag att varje kristen är kallad att tjäna och älska sina medmänniskor, men det behöver nog var och en fundera över hur det kan se ut.
