I sexton år har Martina Nikander jobbat som diakonissa i Väståbolands svenska församling. När hon går i pension i juli gör hon det med tacksamhet.
– Jag har fått så fina människokontakter och hört så gripande livsöden. Jag har sett en del elände och många svårigheter av olika slag, men också de där solskenshistorierna när människors liv ordnar upp sig och allting blir bättre. Jag bär dessa människor i mitt hjärta, säger hon.
Hon har många glada minnen från sina år i församlingen. Till de roligaste hör musikalen Leo X Luther som skrevs av Jari Heikkilä, som var präst i församlingen när man firade reformationsjubileum år 2017.
– Vi anställda spelade rollerna. Att öva in och uppföra musikalen var det roligaste jag upplevt under hela mitt arbetsliv.
Också Pargas kyrkas återinvigning efter reparationen år 2011 är ett viktigt minne.
– Då kände jag särskilt tydligt hur lycklig jag var över att få jobba i kyrkan.
Men hon menar också att hela hennes arbetsvardag är full av höjdpunkter.
– Ena stunden sitter jag utanför HVC och äter kycklingben med en ”gubbis” som brutit benet, nästa stund uppvaktar jag en 90-åring som har fint kaffekalas och guldkantade koppar med små öron, så att man får spreta med fingret.
Hon har varit tacksam över sin fina arbetsgemenskap. Av det som varit svårt har hon lärt sig mycket. Till exempel att prioritera.
– Ofta är det så att almanackan inte är helt full när dagen eller veckan börjar, men sedan kommer uppgifterna till mig. Jag litar på att Gud leder mig till de rätta uppgifterna och de rätta människorna. ”Jag ska leda dem där de går bedjande fram” står det i Jeremia.
Ibland har hon tyckt att det är utmanande att bedöma en människas behov av hjälp.
– Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt beslut, särskilt om problemen är långvariga. Där har det känts bra att kunna grubbla över sakerna tillsammans med kollegerna, i svårare fall med kyrkoherden. Att fatta beslut ensam är svårt, men tillsammans kommer vi framåt.
Hon har försökt vara en människa som det är lätt att närma sig.
– Ingen ska mötas med hårda ord eller blickar, eller ett nej. På det sättet hoppas jag att de som kommer till oss får en positiv uppfattning om diakonin och kyrkan.
En del klienter har under åren kommit att stå henne väldigt nära.
– Jag kommer att sakna mina ”flickor” i Malmens diakonikrets, och mina klienter – många av dem har med åren blivit som vänner. Och jag kommer att sakna mina arbetskamrater och medarbetarkonferenserna och vårt härliga, humoristiska gäng! Man får alltid skratta där, även om vi förstås också arbetar seriöst.
Under coronaepidemin har hennes arbete förändrats en del. De personliga mötena har bytts ut mot telefonmöten. Koordineringen av hemkörning av mat, som görs i samarbete med Pargas IF, har svalt mycket tid. Men hon har också fått nya, spännande arbetsuppgifter – som att banda in aftonandakter.
– Och visst har jag gjort en del hembesök också – så att vi träffats ute på gården. Och idag satt jag på en parkbänk med en dam och drack kaffe!
