Ann-Luise Bertell, regissör, dramaturg och författare, var sin farfars första barnbarn.
– Vi hade en väldigt fin kontakt. Hans själ log mot min, han såg mig. Hans början i livet var väldigt tragisk, och slutet blev också tragiskt, och samtidigt var han en positiv och väldigt skojfrisk person. Den striden i den här personen ville jag skriva om.
Bertell är född i Kimo i Oravais, och det är också i de trakterna hennes senaste roman Heiman tar avstamp i Elofs barndom. Hans mamma dör i sviterna av diabetes och fadern i tuberkulos. Fattigdomen, smutsen och utsattheten är total i Elof och hans lillebrors liv. De får sedan flytta in hos sina morföräldrar. Berättelsen följer Elof genom ungdomen, kriget, familjebildning, hårt arbete och återerövringen av hans förlorade hemman. Hans ständiga följeslagare är rädsla, skam och en oförmåga att tala om det allra innersta, något han döljer med ett glatt humör, hembränt och ett frodigt historieberättande.
Bokens teman hade Ann-Luise Bertell levt med länge innan hon började skriva, och berättelserna kom ganska mödolöst till henne. Mycket i romanen är familjemyter, annat har hon själv skrivit fram.
– Jag har funderat mycket på föräldralöshet, hur den syns i generationer. Och sedan funderade jag också jättemycket på kärleken. Den finns i vår religion, men hur visar vi den? Hur visar vi våra barn kärlek? Hur har äldre generationer visat kärlek? En sommar gick jag runt och frågade gamla tanter: Hur visade dina föräldrar att de tyckte om dig?
Hon ser tankfull ut.
– Nog är det en karg värld vi kommer ifrån.
Älskar åkrarna
Ann-Luise Bertell jobbar just nu som dramaturg på Svenska Teatern i Helsingfors.
– Men jag bor i Vörå. Jag trivs väldigt bra med jobbet här, men pendlandet tar för mycket på mina krafter, säger hon.
Det är väldigt vanligt att utflyttade österbottningar skriver om Österbotten.
– Jag är fullständigt bosatt i Österbotten. Det är där min konstnärliga värld och mina historier finns. Det är väldigt viktigt att det finns författare som bor där och skriver om Österbotten. Jag tror man då har en annan förståelse än om man varit emigrerad hela sitt liv. Det blir någon sorts nostalgi över det många gånger.
– Jag vet inte vad det är med Österbotten. Det finns väldigt mycket berättelser där. Och så finns det en tradition av att vi klarar oss själva, och att alla motarbetar oss på något sätt men att vi fixar det. Det är på gott och ont, säger hon och skrattar.
Men vi bor ju där för att vi älskar det! Jag älskar mina soluppgångar och solnedgångar, mitt hav och mina åkrar. Det ger mig så otroligt mycket kraft att vara i närheten av den här naturen.
– Men vi bor ju där för att vi älskar det! Jag älskar mina soluppgångar och solnedgångar, mitt hav och mina åkrar. Det ger mig så otroligt mycket kraft att vara i närheten av den här naturen.
Religion med nyanser
Ann-Luise Bertells farfar brukade läsa katekesen. Religionen var en slags bildning och grund.
– Men han var inte särskilt religiös på något annat sätt, utan använde religionen i diskussioner och debatter. Jag är väldigt intresserad av religion. Den är grunden till våra värden och vår värld.
Elof i Bertells roman läser Bibeln som barn och lär sig långa stycken ur bland annat Predikaren utantill, och han citerar Bibeln högt och ljudligt i olika livsskeden, både till andras munterhet och förtret. Religionen i romanen är nyanserad, den orsakar rädsla ibland, andra gånger är den stärkande och närande.
– Tron har burit människor genom umbäranden under hela mänsklighetens historia, och det gör den väl fortfarande. Men inom kristendomen har man också stridit ända från början. Det finns ett spår av en ganska mörk kristendom, som Lisa-Greta i romanen står för. Barnen ska agas. Och du ska inte tro att du är något, du är en fattig och syndig människa, alltså hela jantelagen.
Hon har själv haft en relation till Gud genom hela livet, men har ”befunnit sig i utkanten” som hon uttrycker det. Hon uppskattar omsorgen i religionen, målet att människor ska må bra.
– Det var ju det som Luther också ville eller hur, när han spikade upp sina teser?
En författare hon återkommer till är Martin Lönnebo.
– Kärleksfullheten och omsorgen kommer igenom väldigt starkt hos vissa människor. Tomas Sjödin är en annan. Men min största inspiration är Rachel Naomi Remen, judisk cancerläkare och historieberättare.
När hon går till jobbet lyssnar hon ofta till appen ”Pray as you go”.
– Det känns helt absurt ibland där jag går från Busholmen in till centrum. Appen öppnar upp många bibelställen, också i Gamla Testamentet, för vår tid. Den har gett mig ro.
Hon säger att en gäst i Melita Tulikouras intervjuprogram en gång konstaterade att när den fysiska kroppen börjar krympa måste den andliga kroppen börja växa.
Hur ska man kunna lämna det här livet lugn? Det är mitt livs projekt.
– Hur ska man kunna lämna det här livet lugn? Det är mitt livs projekt.
Krigets värsta effekter
– Tigandet. Det är den allra värsta följden av kriget, säger Ann-Luise Bertell.
– Att man inte förstod att det måste bearbetas, att det inte fanns någon sorts själavård.
I hennes bok dövas fruktansvärda krigsminnen i första hand med alkohol. Visst pratas det om kriget, men mest i form av att karaktärerna målar upp hjältescener, som säger föga om hur de som var med mår inombords.
Hon påpekar att ingen i hennes bok är en renodlad hjälte. De har alla rädsla, feghet och misslyckanden i bagaget, som vilken människa som helst.
– Men Elof har människor runt sig, sin tro och sin kunskap som gör att han ändå klarar sig. Vad är det som gör att man överlever och kan föra något vidare till en annan generation? Vi berättar så mycket om våra framgångar, men vad var det som gjorde oss till de människor vi är? Det är det vi borde berätta för varandra och för våra barn framför allt. I den linjen har jag skrivit den här boken.
Våga vara sig själv
– De säger att trauman går i arv tills någon är färdig att börja prata om dem, konstaterar Ann-Luise Bertell.
Hennes generation är kanske inte konkret traumatiserad av kriget, men man påverkas på sätt man inte vet om, tror hon.
– Jag har en dålig självkänsla, och lider delvis av det ännu. Och när vi talar om vad som går i arv så är det kanske det här som är mitt, att man går ut i livet och är livrädd.
– Via mitt konstnärliga arbete, all litteratur och konst, tack vare mina barn och vad de lärt mig, och genom att gå i terapi, har jag kommit närmare mig själv. Det gäller att våga tro, och att lita på vad mitt undermedvetna och min magkänsla säger.
Hon konstaterar att livet rymmer många missade chanser på grund av omständigheterna.
– I Elofs fall hade han säkert varit en historieprofessor i en annan värld, men man har ju ingen aning om hur det livet skulle ha sett ut. Livet blir som det blir.
Vi konstaterar att många på våra hemorter i Österbotten inte haft möjlighet att studera, de med vaket intellekt och stor beundran för bildning.
Det är nog så sorgligt det här livet. Men fint också.
– Det är nog så sorgligt det här livet. Men fint också.
– Även om det finns mycket elände i min bok så var det en läsare som sa att det finns mycket positivt också, som ett starkt stråk genom hela berättelsen. Det kändes roligt att höra.
När Ann-Luise Bertell är på väg tillbaka in i Svenska Teaterns byggnad, efter att ha blivit fotograferad, säger hon ”hejdå”. Men sedan ändrar hon sig:
– Hejtå, säger hon, skrattar lite och går in.
