Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56

förtjänstmedalj. Kyrkostyrelsen har beviljat Pro ecclesia-utmärkelse till fyra personer. En av dem är Stina Lindgård som är kyrkoherde i Agricola svenska församling. 10.12.2019 kl. 17:28

lediga tjänster. Två tjänster har varit lediganslagna i stiftet och en sökande vardera. 10.12.2019 kl. 16:45

julafton. I Matteus och Petrus församlingar sträcker sig julaftonens gemenskap ännu längre än julbönen. I Matteus firar man tillsammans i kyrkan och i Petrus hemma hos kyrkoherden. 12.12.2019 kl. 00:01

samlare. Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare? 7.12.2019 kl. 11:13

Borgå. Borgå kyrkliga samfällighets omstridda fastighetsstrategi har återremitterats till gemensamma kyrkorådet. – Nu får församlingsråden i lugn och ro säga vad de tycker om fastighetsläget, säger domprosten Mats Lindgård. 5.12.2019 kl. 15:42

engagemang. Det nedläggningshotade Café Torpet i Södra Haga i Helsingfors får en fortsättning tack vare en förening som grundats av lokala invånare som vill ha kvar caféet. 4.12.2019 kl. 14:27

delaktighet. – Kyrkans delegation för tillgänglighet och funktionsvariationer konstaterade för några veckor sedan att vi gör historia eftersom det inte finns något motsvarande ännu i de nordiska kyrkorna, säger Katri Suhonen och hänvisar till Aktivt delaktig – Kyrkans handlingsprogram 2019–2024. 3.12.2019 kl. 16:32

kyrkoherdeinstallation. Mycket människor, mycket värme och adventsstämning. Det var söndagen i Sibbo i ett nötskal då församlingen fick en ny kyrkoherde i Camilla Ekholm. Samtidig gjorde också nya kaplanen Helena Rönnberg också sin första arbetsdag. 1.12.2019 kl. 20:09

adventstid. Författaren Kjell Westö är svag för adventstiden och julen. Han brukar besöka kyrkor för att sitta ner och fundera en stund – trots att han inte själv är medlem i kyrkan. 28.11.2019 kl. 12:00

julkalender. Församlingarna i huvudstadsregionen delar ut en julkalender till sina medlemmar. Glad adventstid önskar din församling! 28.11.2019 kl. 11:37

betraktat. "Det går så lätt att förvandla den här tiden till ett enda långt fredagsmys. Glögg och pepparkakor för hela slanten. Men ska vi under den här adventstiden försöka slå följe med mannen som lånar en åsna för att komma närmare oss?" frågar Juanita Fagerholm-Urch. 30.11.2019 kl. 09:00

utdelning. Poststrejken är slut och idag trycks Kyrkpressens adventsnummer. På många håll hinner tidningen tyvärr inte fram till första advent 27.11.2019 kl. 14:58

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04

heliga platser. I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det. 23.10.2023 kl. 10:05