Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Samhälle. Ett 20-tal frivilligorganisatioiner i Norden drog i början av veckan i gång kampanjen Keep them safe med syfte att få de nordiska länderna att respektera FN:s flyktningskommissariats riktlinjer. 29.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den amerikanska stormarknadskedjan Wal-Mart försöker sig på att sälja actionfigurer som föreställer bibliska karaktärer. Åtgången är rykande, speciellt i sydstaterna. 29.9.2007 kl. 00:00

Människa. Mycket av det vi tror vi måste syssla med kan skalas bort. Malin Karlsson gjorde det och fick tid för sina barn, för daglediga och för bön. 28.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Paulo Coelho är den brasilianska författaren som erövrat världen med böcker som handlar om att bege sig ut på pilgrimsfärd och hitta sitt sanna jag. I den färska boken Häxan från Portobello heter hans huvudperson Athena: en vacker kvinna som bestämmer sig för att ta sitt liv i sina egna händer och odla sin övernaturliga begåvning. 28.9.2007 kl. 00:00

Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Hur gör man en andlig bildningsresa? Carina Nynäs har lärt sig att det gäller att hitta rätt sällskap under vandringen. 19.2.2016 kl. 13:04

Den asylsökandes berättelse om hot och våld frågasätts. KP följer upp saken. 17.2.2016 kl. 16:55

Kyrkbyggarsläkten Rijf har varit en del av hennes liv sedan 1999. Medan Paula Mäkelä forskat är det som om hon lärt känna kyrkbyggarna personligen. 17.2.2016 kl. 15:33

Håkan Sandvik har stor erfarenhet av integrationsfrågor. Kyrkan inte får glömma sin egen flyktingstatus, menar han. 12.2.2016 kl. 15:16

Bror Gammals för de åländska lekmännens talan i kyrkomötet. 10.2.2016 kl. 22:16