Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Kyrka. Svenska kyrkans finska telefonjour har funnits sedan 1989. Telefonen är öppen varje natt mellan klockan 22 och 01 och tar emot cirka 3 000 samtal per år. 27.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det religiösa budskapet är fortsättningsvis viktigt i finländarnas värderingar och förväntningar på julen. Åtta av tio finländare anser att det viktigaste med julen är en fridfull stämning och samvaro med familjen. Ungefär var tredje finländare uppger att de vid julen ger gåvor till välgörande ändamål. 25.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Till våra vanligaste julhälsningar hör att vi tillönskar varandra en Fridfull jul ... 23.12.2007 kl. 00:00

Samhälle. Sammanjänkning av de viktigaste traditionerna är nyfamiljernas verklighet i juletider. 23.12.2007 kl. 00:00

Kultur. En av landets mest berömda julkrubbor finns i Lovisa kyrka. Den fick Tarja Halonen i gåva av Jasser Arafat. 23.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. I år sänds julottan i radio och tv för första gången med dialogpredikan. 23.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Mariehamns församling blev först i stiftet att bli miljödiplomerad av kyrkostyrelsen. 22.12.2007 kl. 00:00

Människa. Det bästa med julen är allt pyssel man får göra under adventstiden. Det tycker Alexandra Bergström, 8, från Esbo. 22.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Prästassessor Bror Träskbacka har som den första i stiftet fått motta Agricolamedaljen n. 21.12.2007 kl. 00:00

Samhälle. Små finlandssvenska samfund lämnas utanför statsstödet, medlemmarna måste vara minst 200. 21.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Att hjälpa kvinnor att utveckla sin fulla potential och hitta sin plats i kyrkan. Det är målet med nätverket Kvinnor i kyrkan. Men metoderna varierar. 21.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Över hundrafemtio personer besökte den numera traditionella julkyrkan på svenska i Nurmijärvi kyrkoby. 21.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Julspelet Skattskrivning i Betlehem uppförs i Purmo för tredje gången. Nya julsånger har lagts till och julspelet börjar den här gången med bebådelsen. 20.12.2007 kl. 00:00

Kyrka. Antalet svenska församlingar i Helsingfors kan vara klart redan om drygt ett år. 20.12.2007 kl. 00:00

Människa. Den amerikanska flickan mötte i Israel en finländsk student. På deras julvandring till Betlehem uppstod tycke. Att få fira jul i födelsekyrkan i Betlehem är mångas önskan. Judy Christian-Granberg har gjort det. Vandringen från Jerusalem till Betlehem julen 1979 förändrade hennes liv. 20.12.2007 kl. 00:00

Hon jämför hetsätning med missbruk och kallar sig själv matmissbrukare. 20.5.2016 kl. 15:38

landsbygden. Sin älskade hembygd kunde hon tänka sig att lämna för kärlekens skull, men inte korna. 20.5.2016 kl. 10:06

FMS. Som en ny planet. Så beskriver Anna och Bertrand Tikum sin nya hemort Dakar i Senegal dit de återvänder efter en andningspaus i Finland. 19.5.2016 kl. 13:53

Hur ska det gå för minoritetsreligionerna om skolor experimenterar med gemensam religionsundervisning för alla? 18.5.2016 kl. 12:14

mission. Selektiv mutism. När Pia Rinne började skolan i Namibia var hon tyst i ett helt år. Några år senare var hon tyst i ett år till. 17.5.2016 kl. 11:27