När Timo Soini går på stan och träffar folk tror hälften fortfarande att han är partiledare för Sannfinländarna. Men just nu tar han det lugnt. Han har skrivit en bok om populism. Han föreläser. Ungefär varannan vecka går han i katolsk mässa.
Många vill veta vad han tycker om Sannfinländarna i Jussi Halla-ahos tappning.
– Det är lite besvärligt för påven Franciskus att Benedictus fortfarande lever och skriver böcker. På samma sätt borde jag inte uttala mig så mycket om partiet. Jag har lämnat det bakom mig, säger han.
Timo Soinis politiska karriär började tidigt. Han gick med i Finlands landsbygdsparti (FLP) som 16-åring. Det var radikalt, men hans pappa sa att det var okej så länge han skötte skolan.
– Med tanke på att jag är en politiker som valt ovanliga vägar så var mitt barndomshem väldigt vanligt. Kanske min trygga familjebakgrund möjliggjorde ett dynamiskt arbetsliv. När jag tänker på dem jag växte upp med så ser jag att många är i graven, andra har andra skador. Man fattar det inte som barn, när man växer upp i trygghet, hurdant det är när tryggheten inte finns.
Han har alltid trott på Gud. Han gillade att bläddra i farmors Nya testamente och titta på bilderna. I skolan var religion och historia hans favoritämnen. När han valde studiealternativ funderade han på teologi, men det blev statsvetenskap.
– Jag visste att det inte fanns en framtid för mig i lutherska kyrkan eftersom jag inte godkände kvinnliga präster. Så jag drog mina slutsatser och blev katolik.
Soini är känd också för sitt abortmotstånd. Många liberala katoliker har uttryckt irritation över att han blivit katolska kyrkans ansikte utåt.
– Jag är för katolska kyrkan det som Päivi Räsänen är för den lutherska, ler han.
– Ofta händer det mig – även om jag skulle vilja undvika det – att jag träffar kvinnliga präster som jättegärna vill tala med mig. Detsamma gäller kvinnor som varit med om en abort. Men jag har inget behov av att vädra mina åsikter med dem. Jag kommer inte att ändra mig, och jag vill inte döma någon.
För honom har biktens sakrament varit viktigt.
– Bikten har bevarat mig. Jag har varit med om allt möjligt i politiken, och jag har själv varit hård. Jag har gjort alla möjliga synder, och jag har fått mycket kritik.
På senaste tiden, säger han, har man begärt att han offentligt ska göra upp med sitt förflutna.
– Man har sagt att när jag var med i Sannfinländarna var det ändå en viss måtta med allt, men nu är det helt hemskt: har jag inte dåligt samvete? Då svarar jag att bikten är mellan mig och Gud. Jag biktar mig för Gud. Om det finns grejer som stört mig så har jag gjort upp räkningen med dem. Det finns människor som ältar och ältar och går tillbaka. Jag säger: Gå inte tillbaka, har du bett om förlåtelse så är du förlåten. Då gäller det att gå framåt.
Hans kristna tro är en viktig del av hans liv.
– När det känns som om huvudet exploderar tar den inte bort rädslan helt, men den gör rädslan mindre. När jag inte är rädd vågar jag mer. Man kan inte skrämma mig till tystnad.
Du tänker säkert som troende att allt som sker ingår i Guds plan. Har den tanken någonsin varit svår, till exempel när allt gått dig emot?
– Visst har jag också haft besvikelser, till exempel i karriären. Jag kom in i riksdagen först på sjätte försöket. År 1999 var jag jättebesviken. Ändå har jag aldrig tvivlat på Guds existens. Jag har tänkt att Gud har annat att göra än att följa med min karriär. Ändå har det känts bittert när gudlösa sprungit förbi mig från höger och vänster … någonting är fel här, har jag tänkt.
– Nu efteråt har jag sett att om jag hade fått allt det jag fick för tidigt, för lätt – då skulle jag inte ha hållit för pressen.
Jag tänker att populism är lite som framgångsteologi: en karismatisk ledare och ett glatt budskap. Men katolska kyrkan är hierarkisk och predikar också motgångar. Varför är du katolik egentligen?
– Jag har aldrig tänkt på det på det viset. Men det har gjort mig gott att katolska kyrkan är en hierarkisk organisation, där jag som lekman tvingats anpassa mig. Min uppgift är bara att tro, och det är svårt för en människa som jag.
Hur svår har invandrarfrågan varit för dig, som katolik?
– Den har varit svår. Det är en främmande tanke för mig att någon skulle vara annorlunda för att hon har en annan religion eller annan hudfärg eller språk. Det ingick i FLP:s arv att inte avvisa dem som var annorlunda, där fanns många som blivit sparkade i huvudet på olika sätt. Så skulle det vara också i mina Sannfinländare. Men sedan kom det här andra gänget med, och med dem sådant som inte hörde till min repertoar. Och eftersom det är ett brett parti …
Förde ni dialog om invandringsfrågor inom Sannfinländarna?
– Jo, det gjorde vi. Det invandringskritiska gänget var som en riktig sekt, de gav inte alls efter. Men de var väldigt flexibla i andra frågor. Det enda de krävde var en striktare invandringspolitik. Och då gick det ofta så att eftersom allt passade dem var de lätta att samarbeta med på andra områden. Genom att ge efter i alla andra frågor lyckades de vända hela partiets invandrarpolitik i en hårdare riktning. De som ville ha mer familjepolitik tänkte: okej, får jag det så ger jag efter gällande invandringen. Så fungerade dynamiken inom partiet.
Var du irriterad över att det gick så?
– Jag vet inte riktigt. När man leder ett parti i tjugo år, som jag gjorde – det är alldeles omänskligt. Idag överlever en partiledare ungefär lika länge som en budbärare vid fronten. Ett förlorat val, och så är du borta. Så när du leder ett parti måste du se den stora bilden och nöja dig. Visst har partiledaren makt, och jag har styrt partiet med hård hand. Jag har försvarat mina grejer, men jag har också förstått att jag inte drar upp alla linjer, också jag måste göra kompromisser. Ibland blir de bättre, ibland sämre. Till dem som muttrat om hur populistpartiet ser ut har jag sagt: Det är inte ett alternativ att det inte skulle finnas ett populistparti i Finland. Det som man kan välja mellan är om det är ett sådant parti som leds av Timo Soini eller ett sådant som leds av Jussi Halla-aho.
Finländare brukar alltid fråga utlänningar: Vad tycker ni om Finland? Men vi finlandssvenskar är också lite osäkra. Vad tycker du om finlandssvenskar?
– Jag svarar som man brukar svara på den frågan: Jag känner några finlandssvenskar, och de är jättetrevliga!
Han tror att det att finlandssvenskar tänker att sannfinländare inte gillar dem har sina rötter i relationen mellan FLP och SFP.
– Och i SFP finns det många olika sorters typer. Till exempel Joakim Strand, han är ju en god bror, intelligent typ. Inställningen till honom är helt annan än inställning till Eva Biaudet. Och min status i SFP är säkert bättre än Halla-ahos eller Jussi Niinistös eller Sampo Terhos.
När han hör om finlandssvenskar som undviker att tala svenska på offentliga platser blir han förskräckt.
– Det godkänner jag inte alls. Modersmålet är en så djup identitetsfråga. För mig är det så här: i Finland bor det finländare. En del av dem har finska, andra har svenska som modersmål. En del har något annat.
I politiken menar han att stämningen blivit dålig också på grund av medierna.
– Många sannfinländare känner att om det är Svenska Yle eller Hbl som kommer, så kommer de för att attackera. Det är alltid negativt. Ingen vill någonsin veta vad sannfinländare tycker om skattepolitik eller tomatodling i Närpes eller pälsnäringen. Det handlar alltid om invandring och språk. Det har pågått i åratal, och det har gjort situationen inflammerad – inte så mycket mellan sannfinländare och finlandssvenskar som mellan sannfinländare och de svenskspråkiga medierna. Den relationen är ganska dålig.
Och visst kolliderar politikerna också. Till exempel han och Eva Biaudet.
– Jag har inget emot henne, men hon har ju helt omöjliga åsikter.
– Joakim Strand igen – helt utmärkt typ! Vi lärde känna varandra alldeles av en slump. Under de första veckorna i riksdagen sitter man i alfabetisk ordning. Soini, Strand och Stubb. Strand satt mellan mig och Stubb – och han var politiker, han kunde verkligen utnyttja det att han satt mellan oss de två veckorna. Han var första periodens riksdagsledamot, och lite senare var kompisen på ena sidan finansminister och den andra utrikesminister. Då sa jag: Nu träffade jag en SFP-politiker som genast fattade hur man gör politik. Han hoppade över det onödiga. Han kunde driva sina frågor med mig, också språkfrågan, mycket lättare än någon som skällt på mig under hela sin karriär. Vi människor är nämligen barnsliga, också jag.
Timo Soini får en idé om hur man kunde förbättra relationerna mellan sannfinländare och finlandssvenska journalister.
– Tänk om man skulle ordna ett veckoslut i en stuga: Sannfinländska politiker och finlandssvenska journalistföreningen. Så måste de laga mat tillsammans och städa.
Det kunde bli en realityserie.
– Ja! Det skulle bli bra! Alla skulle säkert inte komma överens, men en del kunde komma riktigt bra överens.
– Bägge lägren måste se sig i spegeln. Mer kristen nästankärlek. Börja öva på den nu, för i himlen måste ni ändå leva tillsammans. Eller i helvetet. Det lönar sig att öva, för man kommer inte därifrån sen.
Katolska kyrkan har för tillfället ont om präster i Amazonas. Kyrkan har fört en diskussion om huruvida den kunde tillåta gifta män att bli prästvigda, om det på det viset gick att få tillräckligt många präster till Amazonas. Timo Soini värjer sig för tanken. Om man öppnar den dörren …
– Jag har ibland funderat på varför jag är så fixerad vid det här. En sida av det är att jag faktiskt tror att det är män som ska vara präster. Men jag tar det också personligt: Det här tog ni (lutherska kyrkan) ifrån mig. Den chansen har jag inte längre. Om jag inte blivit präst som ung hade jag kanske kunnat bli det senare.
Kanske nu?
– Ja. Och vad gäller prästerskap i katolska kyrkan är jag i samma läge som kvinnorna: det är inte möjligt för mig, för jag är gift. Timo, det är inte din grej! Om du inte är redo att åka till Amazonas … Det skulle kunna vara lösningen! Där skulle du få en bra rubrik, säger han och skrattar gott.
