De växte upp, men smärtan består

film.

I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas.

13.12.2019 kl. 15:28

Filmaffischen visar en pojke i dunklet framför en kyrkas fönster där ljuset skiner genom de praktfulla glasmålningarna. Så är också I Guds namn en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas.

Pojken på filmaffischen föreställer ett av de många barn som utsatts för sexuella övergrepp inom katolska kyrkan. Filmen berättar om hur några av dessa offer hittar varandra efter att en av dem – Alexandre – försöker ställa kyrkan till svars för att den lokala kardinalen inte ingripit och för att prästen som begått övergreppen fortfarande jobbar med barn.

Flera av prästens offer bildar en förening för att arbeta vidare med frågan. Genom filmen, som är en fiktiv berättelse baserad på verkliga händelser, får vi lära känna flera av personerna i föreningen. Parallellt med att berättelsen rör sig kronologiskt framåt, refererar e-postväxling med anställda inom kyrkan eller händelser kring rättsprocessen, får vi se hur männen i föreningen får stöd eller blir utan stöd från sina partners, hur de närmar sig ämnet eller försöker ta avstånd från det.

Vi möter pojkar som växt upp till män, men som i mötet med minnena slungas tillbaka till de barn de en gång var. Övergreppen och förövaren har de gemensamt, likaså såren och de svåra samtalen med föräldrarna som så ofta handlar om frågan: vad visste ni, varför ingrep ni inte? En av filmens stora styrkor är att den porträtterar kollektivet, gruppen av män som delar erfarenheter men har olika sätta att hantera dem. I Guds namn visar hur de samlas i gemensam kamp – men också hur deras olikheter leder till slitningar och utmaningar och hur övergreppen inte är det enda som definierar dem.

En av de personer som får störst utrymme i filmen är fembarnsfadern Alexandre som säger att han fortfarande tror på Jesu kärlek, är en aktiv kyrkobesökare och kämpar för att kunna hålla kvar sitt andliga hem trots de övergrepp en av dess representanter utsatt honom för.

I bakgrunden finns frågan: Kan man som vuxen hela barndomens sår genom rättsprocesser? Filmen ger inget slutgiltigt svar på frågan, men kanske svaret finns i skildringen av den desperata viljan hos omgivningen att fortsätta blunda. Vare sig offrens familjemedlemmar eller den katolska kyrkan har mandat att bestämma när det är dags att sätta punkt.

Erika Rönngård

Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30
Slutet nått