Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.

När ekorren blivit en sköldpadda

MINNESSJUKDOM.

Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud.

19.10.2019 kl. 17:07

De var två forskare som träffades i samband med heliga Birgittas jubileumsår 2003. Lars Bergquist var trettio år äldre än Carina Nynäs.
– Vi visste att vi kommit fram till den människa vi väntat på och sökt. Det var självklart, säger hon.

När de flyttade ihop var han åttio och hon femtio. Hennes vänner frågade försiktigt: Är du beredd att sköta om honom? Och hon svarade att hon tänkt igenom det och var beredd. Hennes bror kämpade med en svår hjärnskada i tio år efter en olycka, och hon följde med hans kamp.
– Då märkte jag att i sådana situationer flyr människor. Jag bestämde att inte bli en som flyr. Vid det här laget har jag följt många till döden i så svåra sjukdomar att hur Lars sjukdom än utvecklas kommer han aldrig att komma ens i närheten av vad jag sett under de senaste åren.

När Lars fick diagnosen Alzheimers sjukdom och begynnande pannlobsdemens för fem år sedan var det han själv som insåg att någonting var fel. De hade skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans, och var utmattade av arbetet.
– Han reagerade på att han rent kognitivt inte var stark och klar som förut. Han kunde inte koncentrera sig på texter som han läste, eller tänka på samma sätt som tidigare.
Han blev tystare, mer depressiv. Han hade alltid skrivit dagbok, men nu slutade han skriva.

Carina Nynäs blev inte upprörd över diagnosen. Hon tänkte: Jaha, så är vi här då. Vad ska vi göra nu?
– Men Lars blev deprimerad. Efter en månad med bromsmedicinen märkte vi av en förbättring, hans energi och livsglädje kom tillbaka. I ett halvår hade jag saknat min egen glada ekorre.

Man behöver inte se på Alzheimer som världens katastrofläge. Det kan finnas en vacker tid innan sjukdomen tar överhand. De har haft fem bra år, fem år av resor och konserter och teater och bio och besök av vänner. Men nu krymper deras värld långsamt.
– Jag har aldrig varit en särskilt social person. I min ålder orkar jag också ganska bra. Men jag tänker på dem som är 20–30 år äldre än jag och dessutom kanske har sitt livselixir i det sociala. För dem är det riktigt jobbigt. Också den fysiska vården är tung.

Hon är med i flera Facebook-grupper för anhöriga till personer med minnessjukdomar och betonar hur oerhört viktigt det är att ha andra att tala med.
– Jag har insett att vår situation på sätt och vis är en lyxsituation De flesta anhörigvårdare är mellan sjuttio och nittio år. Det finns ju också äktenskap som varit dåliga eller rent av döda länge, man har kanske bara haft barn och barnbarn som gemensamt kitt. Och sedan kommer det här. Då måste sjukdomen bli en verkligt tung börda.

En annan skillnad är att hon, vid sextio, kan räkna med att ha lite olevt liv framför sig.
– Jag kan ju ha böcker kvar att skriva, resor att åka på. Men många som vårdar någon vet att de själva är på slutrakan i sitt eget liv. De kämpar med den psykiska belastning som det innebär att ta hand om den minnessjuka dygnet runt och rädslan att ”så här kan mitt liv se ut om fem–tio år”. Det är en oerhörd psykisk press och kan skapa stark ångest.

Minnesproblemen är ändå inte alltid det svåraste. Det känns ofta sorgligare att se den man älskar tyna bort och allt mer försvinna in i sig själv. Som anhörigvårdare ska man inte ensam ta hand om allt. Sakta förvandlas man också till sjuksköterska och själasörjare. Det säger sig självt att den sjuke då och då brottas med tankar om alltings meningslöshet och också vill dö.
– Då gäller det att köra ut Predikaren ur vardagen och ur ingenting varje dag skapa livsmening, glädje och kärlek. Det får man oftast göra ensam. Minnessjukdomarna bryter ju sakta men säkert ner en människas egen initiativkraft.

Hon har insett att systemet inte är hållbart. Människor ska vårda sina anhöriga för den futtiga summan 399,91 euro per månad – och det är skattepliktig inkomst. Framtidens vårdsystem måste på allvar uppvärdera de närståendes insatser som en tredje hörnsten bland hemvård och åldringshem.
– Många minnessjuka vandrar oroligt om nätterna, och då får de anhöriga inte sova själva. Har du svår sömnbrist och depression eller är utmattad – inte blir du ju frisk av att din partner får intervallvård och du får vila upp dig i en vecka. Det här systemet gränsar redan till en katastrof, om några decennier kommer en kollaps. Jag tror nämligen inte att dagens unga generationer framöver gör det vi nu gör för den summan.

Hon skulle vilja radera ut ordet ”demens” ur språket. Demens är latin och betyder ”inget sinne”, också synonymt med ingen själ, inget förstånd.
– Det ordet vill jag bara använda om människor som faktiskt förlorat sin kärlek och sin empati, människor som är hatiska och egoistiska, förkrympta i sitt inre. Också om man förlorar sig själv mer och mer, sin personlighet, sitt språk – så finns ju ändå själen, sinnet med tankar, och en del av förmågan att förstå kvar.

I kommunikationen med en minnessjuk måste man lära sig lyhört lyssnande.
– Man får ställa in hörseln på en annan våglängd och försöka förstå ”glömskespråket”. Det är inte omöjligt, men det kräver att man arbetar med sin irritation inför att samma frågor ständigt återkommer, och att man förstår rädslan och oron som kan ta sig svårtolkade uttryck.

Hennes och Lars relation har förändrats. Numera känner hon sig som hans skyddsängel.
– Någonstans så känner jag en oerhörd stolthet över att vår kärlek hittills klarat av det här. Han säger ju fortfarande varje dag hur mycket han älskar mig och hur viktig jag är för honom, hur nöjd och glad han är över vårt liv. Han har en personlighet som är både glädje och tacksamhet och ödmjukhet och förnöjsamhet. Många minnessjuka kan bli aggressiva, men det är en myt att aggressioner ingår i sjukdomen för alla.

Men det är svårare än förr. Lars hörsel är sämre, han går dåligt och har svårt att hänga med i filmer. Ibland har han lätta ”hallucinationer”: ofta en kombination av drömmar, minnen och någonting han sett på teve.
– Jag märker på mig själv och de människor jag har kontakt med i Facebook-grupperna att vi har så omänskligt höga krav på oss själva. Spelar det så stor roll om man blir irriterad ibland? Om tio minuter faller det ju bort ur minnet.

Men när det gäller kritik försöker hon hålla tyst, för kritik är den minnessjuka väldigt känslig för.
– För de allra flesta är det här – om vi ska ta till religiösa termer – en livssituation som liknar ett tidsmässigt gränslöst Getsemane. Du vet att du förlorar den andra bit för bit, och du tvingas följa med döendets process, ofta i åratal. Vi har nästan inga berättelser om det mångåriga och oåterkalleliga lidandet i kristendomen. Vi måste bli bättre på att bejaka och berätta om lidandet – utan att hoppa över till religiösa floskler eller förenklad tröst.

Vilken bit av Lars saknar du mest?
– Den lyckliga ekorren som kom springande, det var liksom ett stort ljus som lyste kring honom! Allt det är delvis borta nu. Han har blivit en sköldpadda i stället. Men det är ju inget fel på sköldpaddor!

Bristen på stöd är svårast.
– Att vårda svårt sjuka innebär oftast en inre ensamhet. För ett år sedan förlorade jag två av mina närmaste. Samtidigt lever jag med att jag förlorar Lars – och försöker bli klar med en doktorsavhandling. Det har varit ett av de tyngsta åren i mitt liv. Lars kommer ju inte ihåg att jag levt i den här sorgen. Man kan inte visa sin egen sorg eller trötthet när man ska finnas till för att skapa livsmening åt en svårt sjuk människa.

”Det är du och jag Gud”, tänker hon nu.
– Det är en ofattbar, obeskrivbar nåd att få energin från själva livets, kärlekens och kreativitetens ursprungskälla. Jag skulle ha gått under utan Gud det senaste året. Allt är ju ett enda, långt avklädande. Till slut står vi nakna inför Gud. Till slut ska vi ta avsked av oss själva. Det är ett slags befrielse att inte längre kämpa emot, utan försöka leva i följsamhet och försoning. Då märker man kanske som mest vem och vad Gud är.

Sofia Torvalds



Människa. Adventstiden är en förberedelsetid. Liksom påsken är den därför också en fastetid, som varar ända fram till juldagen. 27.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Sillburkar, glans och guld, en stjärna? Kom glad och hjärtevarm är en bok om julen – så som vi minns den, saknar den, söker den. 26.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Rimstafetten slingrar vidare mellan både handfasta och livsdugliga paket. 25.11.2010 kl. 00:00

Människa. Fredrika Sundén studerar journalistik i Helsingfors och är kyrkligt förtroendevald i Pernå. De östnyländska rötterna sitter djupt liksom tron på ordets makt. 25.11.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg. En natt som denna går mina tankar osökt till Robert Lamm, en av mina favoritlåtskrivare på sjuttiotalet. Han vakade, liksom jag, en natt och försökte vara kreativ. Fast huvudet börjar snurra och man förlorar greppet om tiden. 25.11.2010 kl. 00:00

Ledare. Ångerns roll i vår tid har krympt. Det finns inget vackert och attraktivt i den. 25.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. De flesta som skriver ut sig ur kyrkan är unga. I svenskspråkiga församlingar är utskrivningsivern inte lika stor. 24.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Fattiggubben på lånemagasinets vägg i Pörtom har till ortsbornas glädje återställts efter vandaliseringen förra veckoslutet. 24.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkofullmäktige i Väståbolands svenska församling gav i går grönt ljus för att Pargas kyrka ska renoveras. 23.11.2010 kl. 00:00

Världen. En gammal finsk gravsten användes nyligen som parkeringshinder i ryska Viborg. 23.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den här veckan torde de första Helsingforsborna som skrivit ut sig ur kyrkan under och efter oktober få ett brev från församlingen. Där får de ett tack för att de varit medlemmar och ombeds komma med respons på kyrkans arbete. 23.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkovalet handlade i stor utsträckning om de homosexuellas rättigheter i kyrkan. Diskussionen som föregick valet väckte medlemmarnas intresse att delta. 23.11.2010 kl. 00:00

Människa. Hufvudstadsbladets kulturchef Philip Teir skrev ut sig ut kyrkan när han fyllde 18. 20.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Under helgen intar den kristna ungdomsfestivalen Maata Näkyvissä Åbo. Varje år samlar evenemanget tusentals ungdomar från hela landet till konserter, verkstäder, bibelstudier och festivalstämning. 19.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Jannike Sandström tycker att lucia ska vara en flicka, men skulle gärna ta in stjärngossar i tärnekören. 19.11.2010 kl. 00:00

Personligt. Kocken Mattias Åhman är en tävlingsmänniska. Vad han än gör strävar han efter att bli bra på det. Nu satsar han på att fortsätta bygga upp restaurang Hejm som fått öppna igen. 4.6.2020 kl. 11:11

Depression. För känslig, för högljudd, för hudlös. Efter flera svåra depressioner har Heidi Finnilä lärt sig att se på sig själv med nåd. – Jag skäms inte för att jag är en liten ömklig varelse, inte tuffare än så här. 3.6.2020 kl. 15:08

mission. Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer. 4.6.2020 kl. 09:19

mathjälp. Coronaepidemin har lett till ett ökat behov av mathjälp. De som ordnar matutdelning försöker möta behovet, samtidigt som de fått lägga om verksamheten. 2.6.2020 kl. 15:51

Coronapandemin. Tillsvidare ska man undvika körsång, rekommenderar biskoparna. 2.6.2020 kl. 14:23