31 år efter att de första kvinnorna blev prästvigda är det inte okontroversiellt att vara kvinna och präst. Färre än en tredjedel av cheferna i Finland är kvinnor. Hur är det då att vara kvinna, präst och chef i en församling? Kyrkpressen bad alla kvinnor som arbetar som kyrkoherdar i Borgå stift berätta anonymt.
De delade både positiva ...:
"Jag upplever att medarbetare, förtroendevalda och församlingsmedlemmar behandlar mig så som jag föreställer mig att de också skulle behandla en manlig kyrkoherde. Jag har så här långt mest upplevt uppmuntran och stöd och att man tar mig på allvar."
... och negativa erfarenheter:
"Jag har hört sägas att enda orsaken till att jag blev vald till kyrkoherde är att jag är kvinna. Jag har fått frågan om hur jag tänker mig att jag ska kunna vara framgångsrik i uppdraget, då kvinnor biologiskt inte är lämpade att vara ledare. Men jag har också fått ett varmt välkomnande och mycket uppmuntran."
Esbo stifts biskop Kaisamari Hintikka är för tillfället den enda kvinnliga biskopen i Finlands lutherska kyrka. Hon vet att det finns de som har erfarenheter av att bemötas annorlunda för att de är kvinnor, även om hon inte stött på konkreta fall i sitt stift.
– Kyrkan är geografiskt ganska splittrad när det kommer till könsroller och hur människor förhåller sig till vår kyrkas prästämbete. I vissa områden är det kanske också kulturellt sett mer tillåtet att ifrågasätta kvinnor som präster eller i ledande roller.
Hintikka tror att vi, för att komma ifrån gamla mallar som beskriver hurdan en ledare ska vara, behöver få se exempel och skapa nya mallar.
– Vi verkar ha etablerat ett läge där en kvinnlig biskop är lagom – vad har bidragit till det? Är det så att kvinnor inte är beredda att ta risken eller råder det en undermedveten uppfattning om hurdan en riktig ledare är?
Läs hela artikeln i KP21 som utkommer 17 oktober.
