”Hördu pappa, är du präst eller lillebror?”

sorg.

Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära.

27.6.2019 kl. 10:20

Jag var riktigt ny präst när min egen pappa dog, så då fick jag det under skinnet. Men då var jag inte mogen att själv sköta begravningen, berättar Jan-Erik Nyman.

Han hade fått en nyinrättad tjänst som skolungdomspräst och trodde att det krävdes att han skulle vara duktig.

– Jag fick sorgebudet på natten och på morgonen for jag på skolbesök.

Halva dagen hade gått innan tanken på hans familj, mamman som blivit änka, hann ifatt honom.

– Där tog jobbet mig, jag släppte inte fram sorgen överhuvudtaget. Det gick nästan ett år innan jag plötsligt en morgon inte kom igång. Då sörjde jag min far intensivt. Det lärde mig något som jag burit med mig sedan: Det går inte att förtränga sorgen. Den måste få komma ut och ta sig de uttryck den tar sig.

När han första gången skötte en begravning hade han varit präst i ett år.

– Den första jag jordfäste var min faster, en gammal dam. Det var den första erfarenheten av att som präst möta människor med sorg.

De var hans släktingar och han minns att det kändes ganska naturligt.

– Jag pratade mycket med hennes man, både före och efter begravningen, och fick ta del av en gammal mans sorg.

Svårast för honom som präst har varit att möta människors sorg när ett barn dött, eller när en människa omkommit i en olycka.

– Det är så oväntat. Och kommer som ett slag mot ansiktet på de som lever kvar. Chocken kan vara så påtaglig. Alla frågor om varför.

Han ser att hans uppgift har varit att vara medmänniska.

– Jag kan inte sörja deras sorg, men jag kan färdas ett stycke av vägen med dem – ge trygghet och hopp trots allt.

Han har märkt att en del – kanske i synnerhet män – ibland är rädda för att gråta inför andra. Ändå är gråt ett naturligt sätt för oss människor att ge uttryck för sorg.

Sorgen har många ansikten och orsaker; en relation eller en vänskap som tar slut, att bli av med sitt jobb, att bli sjuk, är också förluster.

– Man förlorar något som varit värdefullt för en. Det finns oerhört många varianter på temat. Oberoende av vad orsaken till sorgen är så är det viktigt att man bejakar sin sorg och ger den plats och tid, säger Nyman.

Han minns den dagen, för några år sedan, när han ringde och berättade åt sina vuxna barn att deras farbror dött. Han gick sakligt igenom vad som skulle hända nu.

– En stund senare ringde min dotter och sa: ”Hördu pappa, är du präst eller är du lillebror?”

För ett och ett halvt år sedan dog Jan-Erik Nymans fru Melita.

Faran för en präst är att han så lätt kan slinka in och gömma sig bakom prästrollen när sorgen kommer nära – och inte ger sig själv tid och möjlighet att sörja.

– Det här lät mina barn inte mig göra när min hustru dog. Och jag har varit oerhört glad att de gjorde det. De meddelade mig kärleksfullt och varsamt: ”Pappa, du ska inte ens tänka tanken att du skulle jordfästa mamma. För en gångs skull vill vi att du ska sitta i bänken med oss.”

Han minns dem som varit medmänniskor, som tagit sig tid, brytt sig och lyssnat utan behov att prata.

– De ett och ett halvt åren som gått sedan min hustru levt färdigt här på jorden har jag lärt mig att det finns så oerhört många goda, fina, kloka människor som vårdar prästens själ.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, är en vanlig känsla när någon i ens närhet sörjer.

– Ord av tröst är säkert på sin plats, men har man inga ord att använda så räcker det att finnas till. Vara en axel att luta sig mot om någon behöver den, det är ungefär vad man kan göra.

Varje persons sorg är unik. Lyssna om den sörjande vill berätta. Ge ett handtag till någon som plötsligt blivit ensam, hälsa på, erbjud dig att skjutsa, koka mat åt den som är i akut sorg och kanske glömmer att äta.

– Det är så mycket praktiskt som kan vara till enorm hjälp när någon i ens omgivning har sorg, säger Jan-Erik Nyman.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre människors berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De andra två kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



utmattning. – Jag var som en julgran. Alla hängde mer och mer på mig, också jag själv. Och jag såg ju så fin ut, och hade inga ben att promenera därifrån med, säger Janne Kütimaa om att bli svårt utbränd. 21.1.2022 kl. 11:56

Larsmo. Då pandemin sköt upp en inplanerad kurs valde Boris Salo att spela in kursen i stället. Nu får flera församlingar glädje av den. 20.1.2022 kl. 14:00

Bibel. Som ung smugglade Håkan Nitovuori biblar till Sovjet. I en specialsydd underskjorta bar han iland biblarna i Tallinn. 20.1.2022 kl. 09:43

journalist. Jan-Erik Andelin börjar jobba för Kyrkpressen i februari. De senaste tolv åren har han varit journalist vid HBL. 19.1.2022 kl. 17:25

europa. Via sitt arbete som Svenska Yles medarbetare i Baltikum har Gustaf Antell genom åren fått en god insikt i det politiska läget i Östeuropa. – Jag har ingen större passion för att berätta historier men älskar samtidigt att ge en röst åt dem som inte hörs. 20.1.2022 kl. 06:00

BORGÅ STIFT. Borgå stift har fyra nya präster och en ny diakon. Vi ställde några frågor till dem. 19.1.2022 kl. 13:02

BORGÅ STIFT. På trettondagen vigdes fyra nya präster och en ny diakon i Borgå domkyrka. 11.1.2022 kl. 09:04

ungdomens kyrkodagar. Ungdomens Kyrkodagar (UK) som skulle ordnas i januari 2022 kommer på grund av rådande coronarestriktioner att flyttas fram och hålls istället 21-24 april på Lärkkulla i Raseborg. 10.1.2022 kl. 13:33

Profil. Patrica Strömbäck är ny tf kyrkoherde i Solf. – Solfborna tycker om och värnar om sin församling, tror jag. 5.1.2022 kl. 14:13

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43