Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.

När döden står på scen står vi ut med mötet

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

Regissören Semjon Aleksandrovskij från S:t Petersburg gjorde för några år sedan en produktion vid stadsteatern i Villmanstrand. När har åkte från järnvägsstationen till teatern passerade han tre begravningsplatser.
– Jag undrade: Är det här en stad folk kommer till för att dö?

Efter föreställningen diskuterade han frågan med sina finländska teaterkolleger och fick höra att Finland hör till de europeiska länder där medianåldern stiger allra snabbast. Aleksandrovskij började grubbla över vilka följder en åldrande befolkning får för ett samhälle.
– Sedan hände något annat. Vi träffade en kompis till en av mina finska kolleger. Han hette Matti och han berättade att han inte hade kunnat komma på föreställningen för att han måste jobba. Det visade sig att han grävde gravar.

Matti Puumalainen jobbar som församlingsmästare i församlingen i Villmanstrand och han är en av dem som står på scen då Alexandrovskij och bildkonstnären Ksenja Peretruchina från Moskva sätter upp föreställningen Death at Work.

Mötet med Matti som jobbade med att gräva gravar fick Semjon Aleksandrovskij att fråga sig vad döden gör med oss.
– Döden är sällan en del av människors vardagsliv – men det finns de som jobbar med död dagligen. Vad kan de berätta för oss om det finländska samhället och hur det har förändrats?

Han träffade fler människor som möter döden i sitt arbete: prästen och författaren Kai Sadinmaa, skådespelaren Sara Paavolainen som jobbar på begravningsbyrå, kantorn Kaisu Rauhamaa.
Föreställningen formades småningom till en berättelse om deras arbete, deras möte med den död som städas undan för oss andra. Det är de här alldeles vanliga människorna som står på scen och berättar om sina egna liv.
– Döden är inte en institution. Döden är något som händer oss alla, och vi behöver kommunicera det, föra dialog. Vi behöver någon som pratar om det med oss. Många har ingen koppling till kyrkan i sitt vanliga liv, men i döden behöver de ändå de ritualer kyrkan erbjuder.Till och med ritualer som inte är religiösa påminner ofta om religiösa ritualer.

Ksenja Peretruchina säger att hon är rädd för döden, liksom de flesta av oss, och just därför är ämnet så intressant.
– Döden förenar oss. Som konstnär tänker jag att det att döden binder oss samman också ökar vår empati för varandra.

Hon talar om den förväntan vi alla lever med: att vi borde klara av att prestera evig ungdom.
– Det system som försöker tvinga oss till evig ungdom är mycket aggressivt. Och det är ju inte möjligt att vara evigt ung, de här förändringarna – åldrandet– bara sker i oss. Men om du vägrar gå med i ungdomsjakten är du fel, du är en förlorare. Det är också intressant.

Hon menar att föreställningen egentligen inte undersöker döden utan att den försöker rehabilitera människan som mänsklig varelse.
– Att dö är att vara mänsklig.
– Ja! Idag talade vi om toaletter. Det finns två saker vi gömmer i vår civilisation: toaletterna och döden. Det påverkar oss, säger Semjon Aleksandrovskij.

Döden har kommit Peretruchina och Aleksandrovskij nära under det senaste året. Fem människor de jobbat med har dött, ryska teaterikoner.
– Det har varit ett tungt år. Det var människor som gav oss mycket, och det känns som om vi förlorat fem monument inom rysk teater. Vi har gått från begravning till begravning.

Samtidigt, säger Peretruchina, är konfrontationen med död en del av att vara vuxen.
– Och all konst talar om döden. All stor musik, stor litteratur …
Hon gör en gest med sina händer, en gest av uppgivenhet eller kanske av att konstatera faktum.
– Döden är vårt livs stora föreställning. Samtidigt är ämnet stängt för oss, vi kan inte tänka på det. Vi har vänner och familj, vi måste leva. Men i konsten kan vi handskas med det här ämnet som vi inte kan handskas med. Och det är mycket viktigt. Det är liksom en zon där vi kan vänja oss vid tanken, en trygg plats. När något sker på scen kan vi på kort tid gå igenom en process som skulle kräva mycket tid och energi i vardagslivet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Föreställningen Death at Work framförs 13.11 och 14.11 under teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, som pågår 13–18.11. Läs mer på www.balticcircle.fi.

Sofia Torvalds



Samhälle. Representanterna för Kyrkans Utlandshjälp betonade att inga omständigheter rättfärdigar att humanitära mål beskjuts. 16.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. På söndag tar festårets huvudevenemang plats i domkyrkan i Helsingfors. 16.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälps tre lastbilar med mat, mediciner, läkarutrustning och filtar nådde på tisdag nödlidande civila i Gaza. 14.1.2009 kl. 00:00

Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

ärkebiskopsval. Följ med valet på Kp! 1.3.2018 kl. 13:19

Taltidning. Efter en paus på cirka sju år kommer Kyrkpressen ut som taltidning igen. Det första inlästa numret kommer redan i mars. 27.2.2018 kl. 09:23

andlighetsstörning. En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan. 22.2.2018 kl. 10:02

enkät. Vad tyckte du om denna veckas nummer av KP. För att utveckla tidningen gör vi under vintern några enkäter för att få en tydligare uppfattning om vad ni läsare gillar att läsa. Vi är jättetacksamma för att du tar dig tid! 22.2.2018 kl. 09:47

Guds ledning. Att fatta stora livsbeslut hör till det mest skrämmande som finns. 15.2.2018 kl. 12:44