Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.

När döden står på scen står vi ut med mötet

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

Regissören Semjon Aleksandrovskij från S:t Petersburg gjorde för några år sedan en produktion vid stadsteatern i Villmanstrand. När har åkte från järnvägsstationen till teatern passerade han tre begravningsplatser.
– Jag undrade: Är det här en stad folk kommer till för att dö?

Efter föreställningen diskuterade han frågan med sina finländska teaterkolleger och fick höra att Finland hör till de europeiska länder där medianåldern stiger allra snabbast. Aleksandrovskij började grubbla över vilka följder en åldrande befolkning får för ett samhälle.
– Sedan hände något annat. Vi träffade en kompis till en av mina finska kolleger. Han hette Matti och han berättade att han inte hade kunnat komma på föreställningen för att han måste jobba. Det visade sig att han grävde gravar.

Matti Puumalainen jobbar som församlingsmästare i församlingen i Villmanstrand och han är en av dem som står på scen då Alexandrovskij och bildkonstnären Ksenja Peretruchina från Moskva sätter upp föreställningen Death at Work.

Mötet med Matti som jobbade med att gräva gravar fick Semjon Aleksandrovskij att fråga sig vad döden gör med oss.
– Döden är sällan en del av människors vardagsliv – men det finns de som jobbar med död dagligen. Vad kan de berätta för oss om det finländska samhället och hur det har förändrats?

Han träffade fler människor som möter döden i sitt arbete: prästen och författaren Kai Sadinmaa, skådespelaren Sara Paavolainen som jobbar på begravningsbyrå, kantorn Kaisu Rauhamaa.
Föreställningen formades småningom till en berättelse om deras arbete, deras möte med den död som städas undan för oss andra. Det är de här alldeles vanliga människorna som står på scen och berättar om sina egna liv.
– Döden är inte en institution. Döden är något som händer oss alla, och vi behöver kommunicera det, föra dialog. Vi behöver någon som pratar om det med oss. Många har ingen koppling till kyrkan i sitt vanliga liv, men i döden behöver de ändå de ritualer kyrkan erbjuder.Till och med ritualer som inte är religiösa påminner ofta om religiösa ritualer.

Ksenja Peretruchina säger att hon är rädd för döden, liksom de flesta av oss, och just därför är ämnet så intressant.
– Döden förenar oss. Som konstnär tänker jag att det att döden binder oss samman också ökar vår empati för varandra.

Hon talar om den förväntan vi alla lever med: att vi borde klara av att prestera evig ungdom.
– Det system som försöker tvinga oss till evig ungdom är mycket aggressivt. Och det är ju inte möjligt att vara evigt ung, de här förändringarna – åldrandet– bara sker i oss. Men om du vägrar gå med i ungdomsjakten är du fel, du är en förlorare. Det är också intressant.

Hon menar att föreställningen egentligen inte undersöker döden utan att den försöker rehabilitera människan som mänsklig varelse.
– Att dö är att vara mänsklig.
– Ja! Idag talade vi om toaletter. Det finns två saker vi gömmer i vår civilisation: toaletterna och döden. Det påverkar oss, säger Semjon Aleksandrovskij.

Döden har kommit Peretruchina och Aleksandrovskij nära under det senaste året. Fem människor de jobbat med har dött, ryska teaterikoner.
– Det har varit ett tungt år. Det var människor som gav oss mycket, och det känns som om vi förlorat fem monument inom rysk teater. Vi har gått från begravning till begravning.

Samtidigt, säger Peretruchina, är konfrontationen med död en del av att vara vuxen.
– Och all konst talar om döden. All stor musik, stor litteratur …
Hon gör en gest med sina händer, en gest av uppgivenhet eller kanske av att konstatera faktum.
– Döden är vårt livs stora föreställning. Samtidigt är ämnet stängt för oss, vi kan inte tänka på det. Vi har vänner och familj, vi måste leva. Men i konsten kan vi handskas med det här ämnet som vi inte kan handskas med. Och det är mycket viktigt. Det är liksom en zon där vi kan vänja oss vid tanken, en trygg plats. När något sker på scen kan vi på kort tid gå igenom en process som skulle kräva mycket tid och energi i vardagslivet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Föreställningen Death at Work framförs 13.11 och 14.11 under teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, som pågår 13–18.11. Läs mer på www.balticcircle.fi.

Sofia Torvalds



monica heikel-nyberg. Att Monica Heikel-Nyberg valts till kaplan i Johannes församling påverkar inte rättsprocessen kring kyrkoherdevalet i Petrus församling. 16.2.2015 kl. 13:53

Farsdagen upplevs inte främst probematiskt för väljarna, utan för de många valfunktionärer som själva är föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. 16.2.2015 kl. 13:49

FMS. Rolf Steffansson på Finska Missionssällskapet bemöter den skarpa kritik mot biståndsarbete som utrikesrådet Matti Kääriäinen listar i sin nya bok. 16.2.2015 kl. 13:38

Patrik Hagman. Kollekten kunde lyftas fram och bli mer synlig i kyrkan. Det sa Patrik Hagman på gudstjänstdagarna i Jyväskylä. 16.2.2015 kl. 13:33

Svenska kyrkan har låtit göra framtidsprognos som visar att färre kommer att gå ur kyrkan, men att doptalen sjunker samtidigt som många gamla medlemmar dör, skriver Kyrkans tidning. 16.2.2015 kl. 12:20

Kyrkan får aldrig vara tråkig eller ovälkomnande, säger Mark Russell, vd för Church Army. 13.2.2015 kl. 16:17

fritänkarna. Fritänkarförbundet har lanserat en webbtjänst där man anonymt kan klaga på religionen i skolan. 10.2.2015 kl. 00:00

evangelisk-lutherska kyrkan. I slutet av år 2014 hörde 73,7 procent, eller drygt fyra miljoner av finländarna, till den Evangelisk-lutherska kyrkan. 9.2.2015 kl. 12:49

köklot. Huvudbyggnaden på Köklot lägergård i Korsholm brändes ner i lördags. 9.2.2015 kl. 12:43

Den som tror på Gud är aldrig ensam. Så kan man kanske sammanfatta en orsak till att religion i de allra flesta fall är något som förebygger psykisk sjukdom. 9.2.2015 kl. 10:22

För Charles Ngujo går det lika bra att göra akrobatik, sluka eld, spela afrikanska trummor eller skotta snö. Jag har många talanger, säger han. Men helst av allt vill han vägleda ungdomar. 5.2.2015 kl. 14:40

Årets kantor 2015 är Eeva-Liisa Malmgren. 5.2.2015 kl. 13:00

prästläget. Hälften av prästerna i Borgå stift närmar sig pensionsåldern. 5.2.2015 kl. 07:22

S:t Mårtens kyrka. Mariehamns församling diskuterar en försäljning av S:t Mårtens kyrka till den katolska församlingen. 2.2.2015 kl. 13:15

Domprostgården. Borgå svenska domkyrkoförsamling behandlade vid sitt möte förra veckan kyrkoherde Mats Lindgårds anhållan om personlig befrielse från skyldigheten att bo i tjänstebostad, alltså den omdiskuterade Domprostgården. 2.2.2015 kl. 13:12

KYRKANS SKOGAR. Skogsbruksveteranen Carl-Johan Jansson i Raseborg är skeptisk till det nya kontinuerliga skogsbruket. Domkapitlet i Borgå har bett honom om argument mot den nya metoden. 1.8.2022 kl. 16:11

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13