Bertel Widjeskog har jobbat som journalist under så gott som hela sin karriär. Särskilt gillade han uppdrag som andra gärna skuffade ifrån sig.

Han har gått starkare ur sorgerna

Profil. I kontakten med krigsveteraner har Bertel Widjeskog märkt att barndomens "Gud som haver" bär långt i ett förtvivlat läge. 26.10.2017 kl. 15:58

Bertel Widjeskog föddes den sista krigsvintern, och han påpekar att det är exceptionellt att han inte själv behövt uppleva ett krig.
– Det finns inte så många människor i min ålder i vår värld som fått leva så länge i fred. Jag har en något yngre kusin i USA som var inkallad i Vietnamkriget och hans historia har berört mig mycket. Jag har många vänner i Estland och Lettland, men knappt någon enda som inte på något sätt berörts av deportationerna.

Men också Bertel Widjeskog har upplevt sorg och förlust. Hans första fru dog tidigt, den vår då parets yngre dotter skrev studenten. Den gången var det jobbet som räddade honom. Hans andra fru är intagen på långvården för en minnessjukdom, och han var länge hennes närståendevårdare.
– Vi har också en annan tragisk sjukdom i familjen. Sådana sorger har präglat mitt liv. Men jag tror att jag kunnat vända dem till något positivt och gått starkare ur dem. Jag har inte brutits ner av dem.

Han talar för nätverk, för familjen och vännerna som bär den som inte orkar. Under det sista året som närståendevårdare var han helt bunden vid hemmet och vården av hustrun, men hans nätverk såg till att han varje vecka kunde spela volleyboll med sitt ”gubblag”.

– Man måste kunna se förbi det som känns bittert och svårt. Jag har fyra barnbarnsbarn, och en av dem är en pojke som jag brukar kalla för ”laddaren”. Jag brukar säga att jag ska fara på laddning en stund, och när han trycker sin snoriga näsa mot min kind så räcker det. Jag tycker fortfarande att livstörnarna ibland varit lite för hårda, men antagligen har jag fått dem för att jag klarar av dem. Jag tror inte att det finns en enda människa i min ålder som inte haft motgångar i sitt liv.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28